Fredagsfrågan 2022

Fredagsfrågan!

I Fredagsfrågan är alla medlemmar i Team Ljungskog välkomna att ställa en/ett par frågor till mig Susanne Ljungskog. Man kan fråga om allt som rör cykling, eller om mig som cyklist. Frågorna besvaras varje fredag, i appen, på Facebook, Instagram och teamljungskog.se. Mejla frågorna till almareserv@gmail.com. Det går bra att vara anonym om man vill.

Fredagsfrågan nr 34, vecka 18, 2022:

Stämmer det att när du kom tvåa i Tour de France så visade det sig senare att hon som vann varit dopad?

Det stämmer att hon som vann var dopad, men inte under Tour de France. Hon åkte fast för doping på ett lopp efter Tour de France. Reglerna säger att man blir av med sin placering på det lopp där man testat positivt för ett dopingpreparat. Det innebär att hon fick behålla sin titel som Tour de France-segrare 2002.

Tour de France är faktiskt en av de största upplevelser jag har haft i mitt liv! Under några år i början av 2000-talet körde nämligen damerna loppet mer likt det lopp som herrarna har kört under alla år. Tour de France för damer tappade sin gloria efter 2004 då det kortades ner till en vecka och inte längre innehöll några speciella bergsetapper. När jag körde 2002 fanns allt!

I två veckor, 4-18 augusti, under totalt 15 dagar med en vilodag efter halva loppet, tävlade vi i franska alperna med kända berg som Col de la Madeleine, Col du Galibier, Courchevel, Vaujany, Alpe d’Heuz med flera. Detta blandades med några platta etapper, lagtempo och tempolopp.

Hur långt var loppet? Hur räknas segern ut?

Loppet pågick i totalt 15 dagar med totalt 14 etapper, varav ett lagtempo, två tempolopp och resten linjelopp. Distansen per dag var allt från 90 till 160 km, förutom tempoloppen som låg på 32 respektive 8 km. Sammanlagt efter alla etapper hade vi kört 170 mil. Segern tillfaller den cyklist som har minst tid totalt.

Var det ett dramatiskt upplopp eller hur såg det ut?

Inför den allra sista etappen i loppet så låg jag bara 45 sekunder efter ledarinnan Sinaida Staghurskaia från Vitryssland. Den sista etappen var ett tempolopp på 8 km och jag visste att jag var tvungen att ge allt jag hade kvar i kroppen efter två veckors tävlande eftersom 8 km tempo är en lite för kort distans att ta in 45 sekunder på.

Jag minns att vi körde det här tempot i utkanten av Paris och jag startade näst sist. Sist startar alltid den som leder loppet. Väl i mål ledde jag etappen och även när Sinaida kom i mål ledde jag. Så jag vann det där tempoloppet med 15 sekunder, vilket innebar att jag förlorade totalt med 30 sekunder. Såklart kändes det surt att förlora Tour de France med så små marginaler som 30 sekunder, efter att ha kört 170 mil!

Jag minns tempoloppet så väl, för det kändes som att jag flög fram och jag kunde inte ha kört en enda sekund snabbare! Jag hade gett mitt allt på alla etapper i loppet och att då bli besegrad är helt okej. Då är det bara att inse att jag inte var bäst, utan det fanns en annan som var bättre. Det är bara att gratulera och se glad ut.

Vad hade du för förberedelser och taktik? Hur var vädret? Några särskilda minnen?

Jag hade varit på träningsläger en månad före Tour de France och kört några etapper som var särskilt viktiga i loppet. Kikade bland annat på om det fanns möjlighet att göra attacker på lämpliga ställen. Det är alltid en trygghet när man vet hur banorna ser ut före tävling.

Tour de France var ett viktigt mål för mig 2002 och träningslägret före loppet varade i 11 dagar. Totalt körde jag då 52 timmar, varav två dagar var vilodagar. Det blev alltså mellan 5-7 timmar i sadeln per dag. Det kanske inte var konstigt då att det kändes som att min kropp flög fram under Tour de France. Jag hade lagt ner många timmar i uppbyggnad och haft ett lyckat träningsläger en månad före loppet.

Taktiken var att spara så mycket energi som möjligt och följa vissa cyklister som var de värsta motståndarna för totalsegern. Men även att attackera vid rätt tillfälle, i slutet av vissa etapper, för att få en lucka och vinna dyrbara sekunder gentemot motståndarna.

Jag har två tydliga minnen från loppet: Det ena var när vi klättrade uppför Col du Galibier, cirka 15 km uppför. Efter två tredjedelar av klättringen var vi sex stycken kvar och vi var de som slogs om totalsegern. Jag låg sist, cirka två-tre meter bakom de andra. Jag var väldigt trött men visste samtidigt att om jag släpper nu så är totalsegern körd. Just då ser jag mamma och pappa vinkandes och tjoandes med den svenska flaggan och de gav mig några peppande ord (skrik). Det var fantastiskt att se mina föräldrar just då och det gav mig ny energi så jag orkade hänga på gruppen hela vägen uppför berget utan att bli avhängd.

Det andra minnet var när vi hade klättrat uppför Col de la Madeleine, nästan 20 km uppför. Klättringen började i fint väder, men halvvägs uppe på toppen började det mulna och väl uppe blev det nollgradigt med dimma! Jag minns att jag inte kände mina fingrar längre pga kylan, och jag såg knappt något framför mig vid den branta nedförskörningen på grund av den tjocka dimman. Jag fokuserade bara på att försöka få fingrarna att lyckas krama om bromsen när det behövdes, och att ha ögonen vidöppna för att försöka se så bra som möjligt i den där täta dimman. Utförskörningen pågick säkert i 45 minuter eftersom vi var uppe på 2000 meter över havet! Pressen att inte bli avhängd och smärtan i kroppen av kylan minns jag tydligt!

Allt slutade i alla fall väl, inga vurpor, och jag var med de andra som var kvar när vi äntligen kom ner i dalen och där värmde solen skönt.

Så här i efterhand är det kul att berätta om det här när folk frågar om mina starkaste minnen från karriären. Men där och då kändes det som en kamp på liv och död!

Tack Alma för dina frågor. Ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

På bilden sista etappen (tempolopp) på Touren 2002 som jag vann.

Tidigare Fredagsfrågor från 2022 här nedanför. Alla Fredagsfrågorna från 2021 finns som ett inlägg under Aktiviteter.

Fredagsfrågan nr 22, vecka 2, 2022:

Vad krävs för att bli bäst i världen?

Jag har tidigare varit inne på mitt upplägg för att nå detta stora mål, med träningsupplägg och hur dagarna och livet såg ut, men egentligen inte gått in på några specifika detaljer utöver just det. Alla som håller på med en idrott på toppnivå tränar och följer ett tränings- och tävlingsprogram. De flesta äter bra, vilar efter träning och tar allmänt hand om sin kropp. Detta gjorde jag såklart, men det är få som också orkar göra de andra små men ack så viktiga detaljerna.

Vad är då det för små viktiga detaljer undrar kanske ni?

Jo, eftersom att jag visste om att alla andra proffscyklister också gör sitt grundjobb mycket noga i sin strävan efter att bli bäst, så tänkte jag att jag måste göra det lilla extra som ingen annan gör eller orkar engagera sig i. När jag spurtade till mig mina två VM-guld och det gjorde som mest ont så var det min hjärna som talade till mig. Min kropp lyssnade jag inte på då, den ville stanna och pusta ut. Men min hjärna sa till mig: ”Det är ingen cyklist här som har gjort allt det som du har gjort i sin väg mot att bli bäst”. Jag kände på så sätt att jag hade ett visst psykologiskt försprång. Givetvis hade jag en vinnarskalle som avskydde att förlora, men att även känna att jag gjort allt det där lilla extra gjorde mig också starkare.

Nu till detaljerna:

Jag hade en rundtrampscykel

I Göteborg där jag tillbringade min karriär bodde det en man som heter Dieter Herbert, som var extremt intresserad av cykling. Han uppfann olika saker och bland annat en så kallad rundtrampcykel.

Vad var då detta? Jo, det var en cykel med en delad axel som innebar att varje gång jag trampade blev det ett klick om jag inte trampade rätt. Trampade jag rätt så upphörde klicket och jag visste därmed att jag hade ett bra rundtramp. Detta var en cykel som  man inte kunde cykla på speciellt länge utan den användes som övning före ett cykelpass. Jag brukade inleda många pass med denna cykel för att få in rätt rundtramp. I staden Ulm i Tyskland fanns ett ställe som utförde tester på hur bra rundtramp man hade och dit åkte jag och min tränare efter ett tag. Efter det testet visste jag säkert att min rundtrampcykel hade gett resultat. Jag har för mig att de sa att det aldrig hade uppmätts så bra rundtramp av någon tidigare.

Jag tränade på olika vevlängder

Vanligt är att man har en träningscykel och tränar på den. Det gjorde jag också, men ibland bytte vi ut längden på vevarmarna. Låt oss säga att det satt 172,5 cm långa vevarmar på den normalt. De byttes då ibland ut mot 180 cm långa. Allt för att inte vänja musklerna vid ett enda läge.

Specialframställd cykel

När man blir proffs frågar mekanikern hur lång du är och talar om för dig vilken ramstorlek du ska ha. Du får din cykel och ser glad ut och trampar på.

Inte jag! Jag ville ha en cykel som passade exakt utifrån mina olika kroppsmått. Detta innebar att jag kom med en ritning och sa att jag vill ha de måtten på min cykel. Jobbig j-vel tänkte nog de flesta. Men detta var viktigt för mig, jag ville absolut ha en cykel som passade mig helt exakt. Varenda millimeter skulle vara perfekt. Detta innebar att jag genom hela karriären använde en cykel av aluminium, inte av kolfiber (carbon). Aluminium är lättare att få i specialmått. Kolfiber går inte att få i specialmått.

Klossen i hålfoten

Allt som jag nu nämnt ovan fick jag hjälp med av min tränare Klas och av Dieter.

Så även med klossen i hålfoten.

Dieter, det vill säga mannen som verkligen var genuint intresserad av cykling, ifrågasatte varför klossen sitter där den sitter under en cykelsko. Han gjorde flera tester och kom fram till att klossen helst ska sitta under hälen, men där har vi ju inte så mycket känsel så då menade han att det näst bästa är att ha klossen i hålfoten.

Alla ni som cyklar vet att det inte finns cykelskor att köpa med fäste för att sätta klossen mitt i hålfoten. Därför borrade Klas hål i mittendelen av mina skor för att fästa klossen där. Jag fick ofta höra många syrliga kommentarer genom åren om mitt läge av klossen under foten, men jag hade bestämt mig för att gå min väg och vilka personer jag lyssnade på, så det var inget jag brydde mig om.

Varför flytta klossen? Jo, för vaden tillför ingen kraft framåt vid cykling utan den får bara mjölksyra. För att ”koppla loss” vaden sattes klossen längre bak på skon.

En passus i det hela är att när barn lär sig cykla så sätter de ju hålfoten på pedalen. De sätter inte framdelen av sin fot på pedalen. Således är det ett helt naturligt sätt att cykla på.

En liten anekdot:

I min strävan mot att bli bäst var min kroppsvikt såklart också en mycket viktig fråga.

Jag ville vinna etapplopp som Tour de France och samtidigt vara endagsloppscyklist med allt vad det innebär. Jag ville vara en allroundcyklist helt enkelt.

Jag följde aldrig några dieter utan åt mat enligt sunt förnuft. Men åt jag mig mätt så höll jag inte idealvikten, som var 54,2 kg med 7 % kroppsfett, och gick jag under den vikten tappade jag all kraft. Jag minns att jag alltid gick och la mig hungrig under säsongen.

Jag minns särskilt en kväll när jag inte kunde sova och var lite för hungrig så jag gick upp. Jag tog ett kokt ägg. Men så tog jag bort den kaloririka äggulan och åt bara upp vitan med det viktiga proteinet.

Nu i efterhand kan jag bara le åt detta när jag tänker på det. Snacka om detaljer..!

Tack Alma för dina frågor. Jag ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

——————————————-

Fredagsfrågan nr 23, vecka 3, 2022:

En stor del av din taktik som tävlingscyklist var att hålla en viss optimal kroppsvikt. Har du några tankar och erfarenheter av ämnet ätstörningar inom cykelsporten? Och hur hanterade du det för egen del?

Cykelsporten är en tuff sport och för att klara av all träning och väldiga etapplopp som ibland är 2 veckor långa, så måste man verkligen äta ordentligt. De som inte gjorde det höll ett kort tag, kanske en till två säsonger, sedan var de borta. Men av de som klarade sig längre än så fanns det nog ändå ett fåtal som hade problem med ätstörningar, i alla fall på min tid. Tyvärr vet jag inte hur det hanterades inom Internationella cykelförbundet, men jag hoppas såklart att det togs om hand.

Man var såklart inte heller tvungen att göra så som jag gjorde, att hålla sig på en exakt uträknad kroppsvikt. Jag hade ju som sagt stenkoll på exakt vilken vikt jag skulle väga för att vara så lätt men samtidigt så stark som möjligt. Jag ville ju vinna etapplopp som Tour de France med bergsklättringar på över 20 km uppåt och då räknas verkligen vartenda gram. Allt ska syresättas och släpas uppför.

Jag skaffade totalkoll på vilken vikt jag ville ha genom fystester som jag gjorde fyra gånger per år i Dortmund i Tyskland. När jag gjorde mitt allra bästa fystest någonsin vägde jag 54,2 kg, med 7 % kroppsfett. Det var sommaren 2002, året då jag vann VM. Jag hade då ett resultat på 7,1 watt per kilo.

Att nå över 7 watt per kilo är extremt svårt och det krävs år av träning och fokus för att nå dit. Jag testade även att väga något under 54 kg men då hade jag ingen kraft och mina watt per kilo blev jättelågt.

Men det här med att hålla en särskild diet har aldrig varit min grej. Det håller inte i längden tycker jag utan det gäller att hitta sin rätta livsstil. Jag åt det mesta i stort sett, men undvek att fika på ett osunt vis. Jag älskar nämligen att fika och att baka och för att inte missa den härliga fikastunden på dagen så bakade jag kanelbullar och sockerkaka på ett lite nyttigare vis och ersatte en del av smöret med kesella. Vissa kanske tycker att det är sockret som borde ha bytts ut, men så tänkte inte jag, och det funkade bra för mig.

Jag tog ofta med mig mina bakverk när jag reste utomlands till mitt lag, eller så bakade jag dem nere på plats och mina lagkompisar älskade dem. Jag lärde mig fort hur mycket jag kunde äta av dem och av den mat som jag lagade, för att hålla min vikt eller för att gå ner i vikt. Jag använde ingen våg för att väga upp min mat eller sådär, jag gick faktiskt bara på känslan och på sunt förnuft när det gällde vad och hur mycket jag skulle äta för att det skulle fungera enligt planen.

Det kanske har att göra med att jag kommer från en familj som lagade hemlagad mat från grunden varje dag. Jag tror jag hade en bra syn på mat och kost. Sedan som jag nämnde plockade jag aldrig bort någon särskild mat ur min kost, jag åt bara mindre.

Just det, jag minns att på alla lopp utomlands hade jag alltid med mig 1 kg svenskt lösgodis! Jag var – och är fortfarande – svag för godis.

Summan av kardemumman är i alla fall att jag aldrig har känt eller upplevt att jag haft några ätstörningar, jag hittade en väg som passade mig helt enkelt.

Det finns många olika typer av tävlingscyklister, vissa är så kallade ”spurtare” och de är oftast inte så ”deffade” utan går mer på snabbhet och styrka. Spurtarna är aldrig med och avgör ett lopp när det är bergigt eller längre backar. Men de är livsfarliga på lite plattare lopp. Det krävdes istället taktik och ett taktiskt sinnelag för att klå dem i en spurt och vinna över dem.

Jag var proffs under 13 års tid och för att klara att hålla sig på världstoppen i så många år krävs det att man trivs bra med livet, så att väga 54,2 kg under 13 år fungerade såklart inte. Den vikten hade jag bara under en viss del av säsongen, när loppen som jag ville vinna var bergiga eller hade längre backar. Emellan dessa lopp så gick jag upp något kilo och gick sedan ner igen inför de där viktiga loppen.

När säsongen var över hade jag fyra veckors semester där jag inte gjorde många knop alls. Då vilade jag både huvudet och kroppen utan att behöva tänka på vad jag åt, eller hur mycket sov, eller sånt. De kilon jag gick upp under den ledigheten fick jag såklart jobba bort till säsongsstart, men det var det värt. Det var mitt sätt att klara av att hålla mig uppe på världstoppen under 13 års tid. Så under den perioden slank det ner många ”normala” kanelbullar – haha!

Mat och kroppsvikt är alltid en känslig fråga att prata om i många sammanhang, men det var en viktig detalj i min satsning. Om man jobbar för att göra alla saker perfekt in i minsta detalj så vill man även ta med vikten i detaljerna.

En liten anekdot:

Jag nämnde att jag gjorde jag mitt allra bästa fystest 2002, så jag visste att jag var i mitt livs form inför cykel-VM i belgiska Zolder 2002. Mitt självförtroende var på topp efter att samma år ha blivit tvåa i Tour de France, blott slagen med en halv minut efter hela 2 veckors trampande upp och ner i de franska alperna. Jag hade också vunnit det sista etapploppet Giro di Toscana.

VM-banan det året var inte speciellt kuperad eller backig, så jag visste att min kroppsvikt inte var avgörande. Belgien i oktober betydde även regn och inte så varmt. Jag visste att det med stor sannolikhet skulle bli en klungspurt med trängsel och vassa armbågar. Jag minns att jag inför VM-loppet åt upp mig några kilon och körde intensivt med armhävningar för att känna mig riktigt stark inför en sådan klungspurt. Och den taktiken fungerade ju bra!

Så kroppsvikten behövde inte alltid vara låg för att vara optimal, den anpassades såklart efter loppen.

——————————————-

Fredagsfrågan nr 24, vecka 4, 2022:

Jag undrar vilka cykeltävlingar för damer man kan se på tv eller webben. Jag har aldrig sett nåt enda damlopp och det hade varit så sjukt kul.

I princip alla World Tour-lopp för damer kan man se på GCN (https://www.globalcyclingnetwork.com) och på Eurosport och en stor del av de övriga UCI-kategoriserade loppen (Internationella cykelförbundet) och även många nationella mästerskap, dock inte de svenska tyvärr.

VM sänds på SVT och OS går på Eurosport. Vårgårdas världscup-deltävling som hade premiär 2006 sänds också på SVT. Det loppet brukar gå i augusti månad varje år. Ett lopp som jag för övrigt vann 2006. Coolt att vinna Sveriges första världscuplopp.

På Youtube hittar man också många lopp. De riktigt hängivna cykelfantasterna surfar runt på webben och söker på loppens namn. Om man har tur hittar man då olika livesändningar (med högst varierande kvalitet).

Tack Alma för dina frågor. Jag ser fram emot nästa veckas frågor, från Alma eller annan medlem.

Vilka lopp kan man tänka sig om man är en nybörjarcyklist som vill prova nåt lopp nån gång (aldrig gjort)? Jag känner till Tjejvättern, Gotland360 och Cykelvasan. Finns det fler? Är alla dessa lopp motionslopp, eller finns det också tävlingslopp? Kör man alltid i grupp eller kan man anmäla sig ensam?

Ja, det finns en mängd av motionslopp att välja på. De flesta hittar du motionskalender.se. Du kan anmäla dig via deras hemsida. För att du ska placeras i rätt startgrupp brukar det efterfrågas en uppskattad hastighet som du tänker hålla under loppet. Innan loppet är det vanligt att få en nummerlapp att fästa på bröstet och ett litet chip att fästa på cykeln som mäter ens sluttid vid målgången. Utefter banan brukar det finnas ett antal depåer med bananer, bullar och sportdryck där man kan stanna till och hämta energi. Det finns ingen tävlan på dessa lopp.

Du åker bara till loppet och hämtar ut din nummerlapp och ditt chip och ställer dig i den startgrupp som du har angett vid anmälan. Du kan köra ihop med någon eller några andra, eller helt ensam.

Jag själv har kört de lopp du nämnde, förutom Gotland Runt. Det är mycket trevliga lopp, men det är alltid roligast att köra motionslopp i klunga på landsväg, så jag rekommenderar dig verkligen att lära dig köra klungkörning och att ställa frågan i exempelvis Team Ljungskogs facebookgrupp, om någon planerar att köra ett visst motionslopp som du är sugen på.

Team Ljungskog har också ledarledda klungor till vissa motionslopp, men det finns ju så många fler lopp. Inom Team Ljungskogs nätverk uppmuntrar vi till köra motionslopp tillsammans och att medlemmarna ställer sådana förfrågningar inom nätverket.

Tjejvättern och Gotland Runt är rena motionslopp, men Cykelvasan har både motions- och tävlingslopp. De tävlande startar då först för att göra upp om placeringarna och motionärerna startar en stund efteråt, indelade i olika startgrupper efter sin hastighet.

För att tävla i tävlingslopp måste man vara medlem i en cykelklubb. Att vara medlem i Team Ljungskog räcker inte eftersom vi är ett nätverk, ingen cykelklubb med andra ord. Man behöver också köpa en licens från Svenska Cykelförbundet om man ska tävla. Om du är med i en cykelklubb och vill tävla så ansöker var och en om sin egen licens, även om ni skulle tävla i ett lag.

Team Ljungskog har ingen tävlingsverksamhet, så nätverket är inte till för att köra tävlingslopp tillsammans, men fråga gärna om motionslopp som sagt. Men man kan ju vara med i Team Ljungskog och samtidigt i en cykelklubb om man nu vill tävla.

Jag undrar om det finns något inom cykelsporten eller allmänt kring cykling som du är upprörd över eller vill ändra på? Och likaså tvärtom, vad tycker du bäst om?

Cykling har varit mitt yrke i över 13 års tid och jag kan lugnt säga att jag verkligen älskade att träna. Givetvis inte alla dagar, som när regnet stod som spön i backen eller när det var snöstorm. Men för det mesta var det väldigt härligt att ge sig ut på de svenska landsvägarna och köra sina timmar. Det som gjorde mig väldigt upprörd ibland var när bilister körde för nära mig, ibland så nära att jag fick ett utbrott och slog näven i luften och skrek. Oftast gjorde jag det för att jag blev så rädd. Om en bil bara nuddar en cyklist så flyger vi i backen. Det enda skyddet vi har är vår hjälm. Det är som att vissa förare inte förstod konsekvensen av att köra för nära en cyklist. Vissa bilister var också arga och viftade och skrek och om att vi ska köra på cykelbanor. Men cyklister får faktiskt befinna sig på vägen enligt lag, bilister ska hålla ett säkert avstånd till cyklister och andra fordon.

Jag blir fortfarande irriterad på bilister som kör för nära mig, men jag har lugnat ner mig, det är ingen idé att bli arg, det hjälper inte.

Svaret på din fråga är att jag upprörs över att vissa bilister kör alldeles för nära cyklister på ett farligt sätt. De har ingen rätt att göra oss cyklister oroliga, och vad blir konsekvenserna om det sker en olycka? Så onödigt, när en bilist bara behöver hålla sig en bit längre ut i vägen för att komma förbi på ett säkert sätt.

Samtidigt, det jag tycker bäst om med cykelsporten är att köra i en klunga tillsammans. Känna vinddraget, snacket i klungan, skratten, svetten, förväntningarna, fikastoppen och gemenskapen. Det är nu när jag skriver om det en helt outstanding känsla att cykla tillsammans!

Men lyckokänslan kan som sagt ibland förvandlas till ett illamående och att jag bara vill blunda när jag ser vissa bilister köra alldeles för nära. Men jag tänker inte sluta cykla för det, man får försöka ha ögon i nacken helt enkelt. En produkt som faktiskt finns på marknaden är en liten sensor som man kan sätta på cykeln som känner av om en bil kommer nära bakifrån och den avger då en signal för att varna. Men jag har aldrig provat den.

Förhoppningsvis kommer ett lagstadgat beslut om 1,5-metersregeln. Det innebär att bilar måste hålla ett avstånd på 1,5 meter, en lag som redan finns i många länder. Det infördes faktiskt i Storbritannien just denna veckan.

Tack Alma för dina frågor. Nästa vecka är jag i fjällen så blir inga frågor nästa fredag.

——————————————-

Ingen Fredagsfråga vecka 5.

——————————————-

Fredagsfrågan nr 25, vecka 6, 2022:

Brukar du ha toapapper med dig när du ger dig ut och cyklar?

Hihi! Nej, jag har inte det. Vid nödighet är det bara att sätta sig ner i närmsta dike och lätta på trycket och sen bara dra upp cykelbyxorna och se glad ut. Som cyklist blir man så van vid att stanna och kissa vid vägkanten så nuförtiden när jag blir kissnödig vid bilkörning så har det blivit så att jag inte ens bryr mig om att gå så långt in i skogen. Jag sätter mig bara ner vid dikeskanten eller bakom bilen. Den enda skillnaden är att jag i alla fall har toapapper i bilen.

Kan man bli av med sin kalkonhals av att cykla?

Ler stort! Helt ärligt så blir man nog inte av med sin kalkonhals genom cykling. Men man får däremot starka ben och rumpmuskler!

Har du nånsin skurit dig på din skivbroms?

Nej, men det kan bero på att jag inte har haft skivbromsar så värst länge. På min tid körde man med fälgbromsar och det var först så sent som 2019 jag testade skivbromsar första gången. Så jag har helt enkelt inte hunnit skära mig på dem ännu, men det kommer väl säkert.

Har du något mirakelmedel mot oljefläckar på kläder?

Svarta oljefläckar på kläder är inte alls kul! Jag har otroligt nog lyckats undvika det i alla år, men jag har ibland fått en så kallad PB-rand. Det är som en svart ”kedjetatuering” som man kan få på underbenet genom att man kommit emot kedjan med huden. En sådan fläck kallas på cykelspråk för PB-rand. När man ser en sådan rand på någons ben så går det inte låta bli att påpeka för personen i fråga, givetvis med glimten i ögat, att den har fått en PB-rand. Ordet kommer från att PB är en förkortning av ”Pojkar B”, en tävlingsklass för pojkar i åldern 10-11 år. Jag har cyklat i många år men jag kan fortfarande få en sådan där PB-rand ibland. Alltid lika pinsamt!

Nu gick jag ifrån ämnet lite, men eftersom jag inte har fått några oljefläckar på kläderna så har jag inget konkret tips på hur man får bort dem, mer än att försöka gno in tvättmedel på fläcken innan man stoppar plagget i tvättmaskinen. Att få bort en PB-rand har jag däremot bra koll på: Du bara gnor snabbt som attan med handen på fläcken och hoppas att ingen har sett den!

Vilken är den snyggaste cyklist du vet?

Rent cykelmässigt, alltså om man ser till position och stilrenhet på hojen, så säger jag Anna van der Breggen från Holland. Hon har vunnit både OS- och VM-guld och hon lyckades på både linje- och tempolopp. Det är en svår kombination, inte lätt att bli bäst på båda dessa disciplinerna. När man ser henne cykla så är det en fröjd för ögat, det ser så otroligt lätt ut!

Hur träffades du och din man och stämmer det att han också är cyklist?

Jag tog anställning som konsultchef 2017 på ett bemanningsföretag och på våren anordnade företaget ett event. Både Michael och jag var med då. Han var vår VD och också cykelintresserad och hade cyklat från 10 års ålder, fram tills att han blev 20. (Han är 57 år idag.) Han var en total talang och vann de flesta lopp som han ställde upp i. Hans största merit blev ett brons på Junior-VM på Nya Zeeland 1983.

Jag nämnde för honom att jag skulle köra Cykelvasan i augusti och han frågade om han kunde få hänga på. Det fick han och den helgen blev vi helt enkelt kära i varandra. Michael är det bästa som har hänt mig, förutom mina två barn Elin och Erik! Jag och Michael delar samma intresse i cyklingen och vi tänker väldigt lika. Vi har kul tillsammans och kan prata om precis allt.

Det var lite roligt när vi var ute och tränade en gång då före Cykelvasan, för jag tänkte glänsa lite och testa hans nivå. Jag tänkte helt ärligt att honom ställer jag av lätt. Men tji fick jag, för jag hade inte en chans bli av med honom. Jag har en vinnarskalle, men jag tror nästan hans skalle är värre än min vad gäller att vinna.

En liten anekdot:

Jag minns en sak så väl, angående din inledande fråga. Det var före starten på VM 2003 i kanadensiska Hamilton. Det var bara 15 min kvar tills starten skulle gå och jag var tvungen att befinna mig i startområdet. Det var en bred väg med massor av publik längs sidan bakom skyddande kravallstaket. På vägen stod följebilarna och man drar sig lite för att vara i det där startområdet alltför tidigt, för det är nämligen svårt att kissa där. Det finns inte så mycket att gömma sig bakom.

Inte för att det var så noga för mig, men det är ändå lite pinsamt att behöva sätta sig rakt ner framför så många människor som tittar på. Men nöden har ju ingen lag och inför ett VM rinner blåsan till sig väldigt fort på grund av nervositet och jag var sjukt nervös före loppet! Det var bara att bita i det sura äpplet och sätta sig ner där vid kanten av ett kravallstaket intill en bil och kissa rakt ner på vägen. Sedan resa sig upp glatt och hoppas att ingen hade sett något, vilket såklart var högst osannolikt! Jag tänker att det kanske var några personer som kände igen mig sen efteråt när jag hade vunnit och sa till varann: ”Det var ju hon, den där tjejen som satt och kissade.”

Tack Alma för dina frågor. Jag ser fram emot nästa veckas frågor, från dig Alma eller någon annan medlem.

——————————————-

Fredagsfrågan nr 26, vecka 7, 2022:

Gillar du bäst hel- eller halvdämpad mountainbike?

Innan jag fick min heldämpade TREK Top Fuel för två år sedan körde jag halvdämpat. Jag trivs bättre med heldämpat för det känns som att det blir en bättre komfort i cykelåkningen på stigar eller grusvägar. Nu är jag ingen person som kör så mycket i skogen, enbart fina grusvägar och någon mindre fin stig utan rötter och bråte. Inne i skogen kan jag tänka mig att man känner ännu mer skillnad mellan halv- och heldämpat.

Har du nånsin testat nån av dessa cyklar och vad tyckte du?:

Fatbike

Testade jag uppe i Åre för ett antal år sedan och körde i snön. Fantastiskt roligt att kunna gasa på med en cykel i full snö! Jobbigt men väldigt kul.

Enhjuling

Jag kämpade på med enhjuling under karriären under någon uppbyggnadsperiod. Men jag var totalt värdelös på det.

BMX

Nej.

Fixed gear bike

På min rundtrampscykel fanns bara en växel, så svaret blir väl ja på den frågan.

Hopfällbar cykel

Nej.

Trehjuling

Ja, om jag får räkna in min tvååriga son Eriks trehjuling?!

En sån där gammaldags cykel med gigantiskt framhjul och minimalt bakhjul.

Nej.

Elcykel?

Nej, det känns lite fuskigt, men jag tycker det är jättebra att det finns. Det gör att många ändå väljer cykel som transportmedel till och från arbetet istället för bilen. Bra för naturen och bra för hälsan.

Vad är det värsta du skrikit åt en bilist?

Jag är för väluppfostrad för att skrika fula ord till andra. Det beror dels på min uppfostran och en annan sak som hände tidigt i karriären. Jag var nog runt 13 år och körde ett sexdagars lopp i Tidaholm. Inför den avslutande etappen låg jag tvåa och sista etappen var ett tempolopp på 5 km. Jag visste att jag var tvungen att ge mitt allt för att vinna. I sista kurvan in mot mål var det en man i vägen som gjorde att jag var tvungen att bromsa. Jag kommer så väl ihåg att jag skrek: ”Flytta på dig gubbjävel!”

Jag var så arg! Men jag skäms bara av att skriva detta, känner jag. Men med mycket adrenalin i kroppen och så ung som jag var så förstod jag inte bättre då.

Min pappa måste ha hört mig skrika, för han var väldigt tydlig efteråt med att man inte säger så till andra människor, hur arg man än är.

Så svaret på din fråga är jag har faktiskt inte skrikit åt någon bilist. Jag brukar bara vissa mitt missnöje genom att vifta och vinka mer eller mindre argt mot dem… så får det tolkas som det vill!

Har du nånsin fraktat en cykel utan case på en buss? Hur gick det i så fall och varför gjorde du det?

Nej, det har jag inte gjort eftersom man oftast inte får göra det. Cykeln ska vara väl inpackad, i alla fall var det så på min tid, när jag någon gång behövde transportera cykeln på buss.

Vilken är din absolut mäktigaste och vackraste cykeltur på jorden? Planerar du att köra den igen?

Mitt svar blir franska alperna. Jag körde Tour de France 2002 och 2003. Före Touren 2002 var jag på träningsläger i området och körde bland annat uppför Col de Madeleine, en stigning på över 20 km. Jag minns när jag tränade att jag tänkte att det var helt magiskt att blicka ut över dalarna och bergen. Det är så vansinnigt vackert och pampigt. Jag har funderat på om jag skulle åka tillbaka och få uppleva det igen, men jag har kommit fram till att det inte blir så. Då var jag vältränad och kunde njuta av det, men hade jag cyklat nu hade jag bara slitit och säkert svurit över de där långa bergen…

Tack Alma för dina frågor, ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

——————————————-

Pga semester ingen Fredagsfråga vecka 8.

——————————————-

Fredagsfrågan nr 27, vecka 9, 2022:

Jag glömde att ta med tandemcykel i förra veckans fråga. Visst har du en sådan?

Jag och Michael fick en tandemcykel i bröllopspresent 2018. Bästa presenten till ett cykelälskande par! Uppgiften vi fick ihop med cykeln var även att köra ett motionslopp på den, vilket blev Trosatrampen som är ett lopp på över 90 km. Det var en härlig utmaning och så kul vi hade. Givetvis försökte vi hänga på de snabba, men en tandemcykel är ingen lätt sak. Både jag och Michael var helt slut efter 500 meter… Så efter det tog vi det bara lugnt istället och njöt av solen och upplevelsen på de sörmländska vägarna.

Vi körde faktiskt även på cykeln när jag var höggravid, sommaren 2019. Vi tänkte att skakandet och guppandet skulle få lilla Erik att komma ut. Men det gjorde han inte!

Vad saknar du mest med livet som proffs?

Hm, det där är en bra fråga. Åren som proffs kändes som att leva i en bubbla. Det var träning, vila, sömn, kost, fokus och tävlingar som gällde. Det kändes som att allt annat var oviktigt och livet var verkligen inrutat. Egentligen så saknar jag inget när jag tänker tillbaka på det. Nu jämför jag med livet som jag lever idag. Under hela karriären längtade jag efter att få ett sådant här vanligt svenssonliv, med allt vad det innebär. Normalt arbete, hus, familj och hund. Allt det har jag nu och det är helt fantastiskt att få vara helt ”normal” och köra barnen till skolan, arbeta, laga mat, med mera. Det är skönt att inte känna några krav eller press på att prestera, inte vara rädd för att bli sjuk, få äta vad jag vill, inte tänka på att jag måste gå och sova i tid för att orka träna dagen efter.

Jag cyklade för att bli bäst i världen och vinna stora tävlingar och det var det som gjorde att jag klarade av det där hårda inrutade livet. Jag visste varför helt enkelt.

Tillbaka till din fråga. Om jag måste ta fram något så blir det känslan av att vara i totalform, dvs att kroppen är så fysiskt bra så den inte kan bli bättre. Det var en fräck känsla att kunna cykla hur fort som helst utan att känna någon smärta. Eller smärta kände jag, men jag kunde hantera den på ett bra sätt tack vare all träning och fokusering.

Vad saknar du minst?

Helt klart alla dopingtester på hemmaplan. Jag förstår att de finns och att det är jättebra. Men det var inte alltid lätt att fylla i för tre månader framåt, var man skulle befinna sig hela tiden. Internationella Cykelförbundet införde i början av 2000-talet en så kallad ”whereabouts”, där alla aktiva cyklister skulle fylla i var man befann sig i 3 månader framåt, för att de enkelt skulle kunna komma oanmälda och göra dopingtester.

Jag minns att de svenska dopingkontrollanterna ofta kom hem till mig på kvällarna. Det slog aldrig fel att de kom just när jag skulle ta det lugnt i soffan med en bra film. Ofta gick jag inte på toa nära inpå kvällen för att jag kunna kissa direkt om de kom, utan att behöva ha dem hemma hos mig i köket alltför länge. Men en gång glömde jag såklart bort det och hade just varit och kissat precis innan de kom och ringde på. Det tog såklart tid att få fram tillräckligt med urin igen för att kunna genomföra kontrollen. Och när jag väl hade lyckats så tappade jag muggen och allt rann ut på golvet. Då sa jag några väl valda ord! Sedan åkte kaffet på.

Återigen, det är jättebra att det finns kontroller, men jag saknar det verkligen inte!

Hur ser du på framtiden vad gäller cyklingen? Några planer eller mål?

Team Ljungskog grundades 2014 och i och med det så känner jag ännu mer glädje för cyklingen än jag gjorde innan Team Ljungskog. Givetvis gillade jag att cykla efter att jag avslutade min karriär 2010, men i samband med att Team Ljungskog bildades blev det fler dimensioner av det goda för mig. Jag får tillbaka så mycket nu av alla härliga människor i Team Ljungskog! Alla är så tacksamma och glada för att jag delar med mig av mina erfarenheter. Det sker oftast genom mina ledare, som är mina förlängda armar ut mot våra medlemmar. De är hårt upplärda av mig, hehe.

Skämt åsido, jag tror att en av anledningarna till att nätverket Team Ljungskog är så uppskattat är just för att vi är väldigt tydliga med hur vi ska cykla. Det är ett ansvar att vara ute i trafiken och då måste det finnas tydliga regler kring hur vi ska cykla i en klunga, både i kommunikation och tecken. Det gör att våra klungor blir säkra och fina med mycket glädje och snack.

Jag har tagit fram en ledarmanual som alla ledare får och där står i princip allt. Varje år samlas alla ledare över en helg och vi synkar oss samman och sätter gemensamma mål. Jag tror det är vår framgångsfaktor, hängivna och glada ledare som är tydliga i sin kommunikation.

Det var en lång utläggning, men svaret på din fråga är att jag vill fortsätta driva Team Ljungskog och få fler kvinnliga motionärer att hitta till cyklingen, blandat med god mat och trevligt sällskap. Våra värdeord är gemenskap, alla ska med och välbefinnande. Alla ska våga vara med i Team Ljungskog. Även om vi kan se väldigt proffsiga ut i våra teamkläder så är det verkligen en nätverk för alla, ovan som van motionär.

En liten anekdot:

Jag var ju väldigt noga med detaljer i min satsning mot att bli bäst, som jag tidigare har nämnt i en fredagsfråga. Något jag inte nämnt är att jag aldrig plockade smågodis med en spade i butiken, för jag tänkte att många hade tagit i de spadarna och spridit sjukdomar. Då fanns inte det systemet som nu att man slänger sin ”använda” spade efter sig. Idag när jag varit och handlat och tagit i allt möjligt kan jag bara sätta mig i bilen och gräva i min godispåse och stoppa en godis i munnen utan att bry mig, det är så skönt!

När jag åkte hiss tryckte jag aldrig på hissknappen utan använde jack-/tröjärmen för att slippa få bakterier på mig. Jag öppnade också dörren med jackärmen. Jag hälsade inte på hos kompisar som hade små barn som gick på dagis, det var för mycket baciller.

Jag gick mycket sällan på bio, endast under min viloperiod efter säsongen. Jag tänkte att det var för riskabelt att sitta i en lokal med många människor som kan sprida smitta. Jag flög oftast med munskydd på, för att minimera bacillerna. En liten flaska med handsprit följde alltid med mig i fickan och den använde jag alltid innan jag åt något.

Ja ni hör ju, det var ett väldigt inrutat liv och så här i efterhand så undrar jag hur jag klarade av det under 13 år. Men det var verkligen värt det när jag till sist lyckades nå mina mål. Så länge man vet varför man gör något kan man stå ut med mycket!

Tack Alma för dina frågor, ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

——————————————-

Fredagsfrågan nr 28, vecka 10, 2022:

Vill du berätta lite mer om ledarna i Team Ljungskog?

Vilken bra fråga. Ledarna i Team Ljungskog är verkligen stommen i nätverket!

Det är ledarna som lägger upp aktiviteter i vår app, som är synkad med vår hemsida. Aktiviteterna kan vara träningar, mekarkvällar, hotellfrukostar, lägerdagar, ledarledda klungor på motionslopp, matinspiration, med mera. Ledarna är mina förlängda armar och de gör att allt rullar på orterna, lokalt. Det är ledarna som lär ut hur vi kör i en klunga, med kommunikation och tecken bland annat.

Utan mina ledare hade inte Team Ljungskog varit så uppskattat som det är. Jag får ofta tackmail från medlemmarna som vill berätta att ”mina” ledare är helt fantastiska.

Efter större motionslopp som Tjej-/Halvvättern och Vätternrundan får vi höra hur snygga, säkra och trevliga klungor vi har. Det är mycket snack och skratt och en av anledningarna till det är att deltagarna känner sig säkra i våra klungor.

Alla som blir ledare i Team Ljungskog får en ledarmanual av mig, där står i princip allt om Team Ljungskog och om ledarrollen. En del av manualen är hur vi lär ut klungkörning, vad vi använder för tecken, hur vi kommunicerar med varandra, hur vi gör vid olycka, hur vi uppträder mot övriga cyklister och bilister med mera.

Detta är något ledarna alltid inleder sina träningar med och det kanske blir långrandigt för de som cyklar med oss varje gång, men vi är oerhört noga med denna del.

Team Ljungskog har nu cirka 25 ledare, fördelade på sex orter i Sverige, så det är minst två ledare på varje ort. I Stockholm är vi indelade i områdena Söder, Väster och Norrort, så därför blir det lite fler ledare i Stockholm.

Våra nuvarande orter är: Stockholm, Uppsala, Karlstad/Sunne, Skövde, Trollhättan/Uddevalla och Vadstena. Orter som Jönköping, Örebro, Västerås, Gävle och Gotland hade varit roligt att finnas i också. Men det spelar egentligen inte så stor roll var, bara det finns ledare och tjejer som vill vara med i nätverket, så kommer jag dit och startar igång när ni kallar på mig.

För att bli ledare i Team Ljungskog behövs det några års erfarenhet av att cyklat racercykel. Egentligen krävs det inte mycket mer än så. Det viktigaste är att ledarna har engagemanget och tiden att lägga på Team Ljungskog. De ska själva tycka det är kul att träna och göra roliga aktiviteter med medlemmarna, för då löser sig ledarrollen per automatik.

Under cykelsäsongen brukar vi ha som mål att erbjuda två träningar per vecka. Övrig säsong har vi alternativa aktiviteter. Skidåkning, mekarkvällar, gravel- och MTB-träningar, spinningpass, matinspiration, vin- och bubbelprovning med mera. För mig är det viktigt att nätverket inte bara erbjuder träningar utan också lite annat smått och gott.

Tid är ju idag en bristvara för många, så det är en utmaning för mig att hitta ledare som kan starta igång verksamhet på nya orter. På våra befintliga orter är det inte så svårt, om ledarna känner att de behöver en ledare till så brukar det ofta finnas en medlem där som kan bli ledare.

Drömmen är att nätverket ska finnas på minst 20 orter i Sverige. Känner någon sig manad att bli ledare på någon ort så är det bara att höra av sig till mig!

En gång per år samlar jag alla ledare under en helg i Stockholm och då synkar vi oss samman, kör en träning ihop, sätter gemensamma mål framåt och går igenom året som varit. Vi brukar också ha inspirationsföreläsningar, och allt detta blandas med god mat och mycket tjöt och skratt.

Hela Team Ljungskog bygger på välbefinnande genom cykling, god mat och social samvaro. För nya ledare går jag igenom ledarmanualen och nya ledare får även en mer rutinerad ledare som mentor som de kan bolla frågor med, som kan komma upp i början av en uppstart på en ny ort.

Ledarna gör inte allt detta fina arbete för att tjäna pengar, utan de gör det helt ideellt för att de tycker att det är roligt. När jag samlar alla ledare under en helg per år så är det magi som uppstår, det känns som att alla känt varandra i hundra år och det pratas och skrattas från start till avslut. Med en sådan gemenskap och glädje inser jag extra mycket varför Team Ljungskogs ledare är så uppskattade.

Avslutningsvis vill jag säga ett stort tack till mina ledare. Det ni gör för Team Ljungskog är fantastiskt och jag är så stolt över er. På förra ledarträffen grät jag av glädje och stolthet över er. Utan er ledare hade inte Team Ljungskog funnits. Ni är ovärderliga!

Tack Alma för dina frågor. Jag ser fram emot nästa veckas frågor från Alma, eller någon annan medlem.

——————————————-

Fredagsfrågan nr 29, vecka 11, 2022.

Denna vecka kommer frågorna från medlem Åsa Lanneros:

Nu när du inte längre tävlar på elitnivå, hur gör du för att motivera dig på exempelvis trainern om det känns tungt och motigt?

Ni anar inte hur lite jag vill träna idag. Jag tycker jag har ständig sömnbrist som småbarnsförälder och helst skulle jag bara vilja sätta mig och slappa när jag har tid över. Men det är någonting i mig som gör att jag ändå sätter mig på cykeln, eller knyter på mig löparskorna, eller kör ett styrkepass i trädgården ett par gånger i veckan.

Drivkrafterna är många. Känslan efteråt, den går inte att upplevas i någonting annat, vilken tillfredställelse det är att ha rört på sig, jag blir SÅ lycklig!

En annan drivkraft är att jag vill ha en stark och vältränad kropp, jag vill ha kontroll på den helt enkelt. En tredje motivator är min hälsa och mitt välbefinnande. Jag vill leva ett långt liv och så långt det är möjligt också sjukdoms- och skadefritt.

Det ena ger också det andra. Med det menar jag att jag äter bättre mat när jag tränar. Sedan fuskar även jag. Jag kan ju faktiskt fuska lite nu när jag inte längre ska bli bäst i världen:). Jag hoppar över pass och äter för mycket chips ibland. Det behöver jag göra, för att känna hur bra jag faktiskt mår när jag tränar och äter bra.

Jag tycker att det är svårt att följa det träningsprogram som jag hade tänkt, när det
finns så stort utbud av roliga cykeltillfällen. Har du något tips på hur man kan
tänka för att det inte ska bli för mycket träning?

Hm, här gäller det för dig att veta hur viktigt det är för dig att du följer ditt träningsprogram. Har du några specifika mål med din träning? För att kunna följa ett träningsprogram krävs det disciplin och du måste veta varför du följer det. En anledning kan vara att du har ett mål längre fram som du vill uppnå och då krävs det att du sätter upp en plan mot det målet. Det är lätt att ”flippa ur” och inte följa planen om du inte vet varför.

Följer du ett träningsprogram utan några specifika mål så tycker jag att du kan köra de träningar som du tycker är roliga och som passar dig. Blir det för mycket träning kommer din kropp att tala om det för dig. Det är ganska svårt att träna för mycket, utmaningen är snarare oftast tvärtom, att lyckas få ihop livspusslet med träning, jobb och familj med mera. Det gäller att hitta en vettig balans i det hela, som man klarar av vecka ut och vecka in.

Du bör i alla fall ha minst en vilodag per vecka. När jag var aktiv var mina träningsprogram tre månader i taget, med filosofin att träna tre dagar och vila en. Nuförtiden följer jag inget träningsprogram alls utan kör bara det jag tycker mig behöva.

Summan av kardemumman: Har du ett mål och ett träningsprogram ämnat för målet, så skulle jag bara följa det och inte lägga in några fler pass. Måhända kan det bli tråkigt, men du vet varför du gör det. Följer du ett träningsprogram utan något specifikt mål så tycker jag att du ska träna det som är kul och det du mår bra av.

Tack Åsa (på bilden med orange cykel) för dina frågor. Jag ser fram emot nästa veckas frågor från Alma, eller någon annan medlem.

——————————————-

Fredagsfrågan nr 30, vecka 12, 2022:

Jag undrar lite över våra teamkläder. Hur har de framkommit och vem har designat dem? Hur ofta ändras kollektionen? Varför är webbshoppen stängd ibland? Är det önskvärt att man har Team Ljungskogs teamkläder när man kör ihop? Finns det rentav viss klädsel man inte ens får ha om man ska köra med TL?

Det hänger ihop med hur Team Ljungskog växte fram så jag börjar med lite bakgrund kring det och så kommer svaren ur detta.

Min mammaledighet tog slut under 2013 och jag ville inte gå tillbaka till Sturebadet i Stockholm där jag arbetade som hudterapeut utan kände att jag ville göra något annat: något som passade mig riktigt bra. Under sommaren hade jag fått höra av en vän i Göteborg att det fanns en person på företaget BETA Performance som hette Peter Wallin som arbetade med karriärväxling. BETA Performance är alltså inriktat på business performance och karriärväxling och de hjälper individer, ledare och team att nå bättre prestationer, och även företag att skapa en vinnande kultur, genom att sammanföra det bästa från näringsliv och idrott. De tycker att affärer och business egentligen är samma sak som en lagsport.

Jag bjöd hem Peter Wallin och berättade hemma vid mitt köksbord i Nykvarn, som var uppdukat med hembakade kanelbullar, att jag älskar motion och god mat. Just där och då fanns inga tankar på något cykelnätverk. Men Peter funderade och vi spånade och han tyckte att jag skulle kontakta Jerker Norström som var VD för livsmedelsföretaget ZETA. Han tyckte att jag och Jerker delade liknande tankar och syn på livet.

Sagt och gjort, det gjorde jag på sommaren 2013 och efter ett antal möten med Jerker kände vi båda verkligen att vi måste göra någonting ihop. Något som hade med motion och mat att göra. Det var så det hela började och efter otaliga ”spånarmöten” hade fröet börjat gro till det som kom att bli Team Ljungskog. Det var episka samtal som ledde fram till en ny epok!

Från januari till juni 2014 testade vi först konceptet för Team Ljungskog – vi hette då Team Sky Blue – med hjälp av 40 kvinnliga ambassadörer. Konceptet gick ut på att utveckla ett stort nätverk för kvinnliga motionärer som gillar cykling, god mat och social samvaro – för vana såväl som ovana cyklister. Vi testade flera olika aktiviteter som bland cykelträningar, motionslopp, mekarkvällar, lägerdagar, matinspiration med ZETA, cykel- och matresa till Italien, after work, med mera. Allting avslutades med att vi skulle köra Tjejvättern tillsammans i juni 2014. Efter detta fick vi mycket feedback på innehållet och kort därpå startade vi igång och öppnade Team Ljungskog på riktigt, för alla kvinnor.

Bianchi var en av våra första samarbetspartners, numera har vi TREK som partner. Den speciella färgen ”celeste” som vi har på våra teamkläder kom fram efter att Peter Wallin på Beta Performance fick ”feeling” av att Zetas pastapaket (Casa Di Luca), de fina Bianchi-cyklarna och himlen över Italien – alla hade samma färg. Färgen ”celeste” som betyder ljusblå på italienska. Därav valdes också namnet Team Sky Blue.

BETA:s grafiker Niklas Lis satte därefter tänderna i att skapa en logga åt oss och jag och Jerker designade kläderna. Jerker Norström  är numera hedersmedlem i Team Ljungskog och han är för övrigt den enda man som får vara med på allt som rör Team Ljungskog. Detta beror på att han var en mycket drivande kraft i att vi fick ihop detta kvinnliga nätverk. ZETA är grundaren av Team Ljungskog, ihop med mig.

I konceptet Team Ljungskog ingår att alla medlemmar ska ha möjlighet att köpa våra teamkläder. Kläderna är till för att visa att vi är ett nätverk, och för att göra det enkelt för oss att hitta varandra ute på vägarna och på olika motionslopp. Man ska lätt kunna se att en person kommer från Team Ljungskog. Och vad är då inte bättre än att ha gemensamma kläder?

Kläderna gör både att vi känner samhörighet och att vi lättare hittar likasinnade. Men det finns också en säkerhetsaspekt i att bära likadana kläder när vi kör motionslopp i klunga, för då är det färre utomstående som tar sig in i vår klunga, eftersom det syns att vi är ett gäng som kör tillsammans.

Under 2016 bytte vi design på teamkläderna, i samband med att vi bytte klädleverantör från Sentimento till Trimtex, men vi behöll den fina celestefärgen. Fram till 2015 beställde jag faktiskt hem alla kläder och hade hela klädlagret hemma. Så jag skickade själv ut klädpaket till alla medlemmar som ville köpa. Men det upplägget var såklart inte hållbart i längden och därför föll valet på företaget Trimtex, som har en webbshop som alla medlemmar själva kan köpa direkt från. Trimtex har också bra kvalitet på kläderna till humana priser, så det kändes som ett självklart val.

Jag vill inte ha för dyra teamkläder, utan alla medlemmar ska känna att de kan ha råd att köpa våra kläder utan att det blir alldeles för dyrt.

Trimtex är en välkänd leverantör av kläder åt Sveriges idrottsklubbar och säljer även kläder utanför klubbarna och de fick fria händer att designa kläderna utefter våra önskemål. Så det är så vi till sist har landat i hur våra teamkläder ser ut idag. När samarbetspartners försvinner eller tillkommer så ändras alltid något, men det är i princip bara företagets logga som tas bort eller läggs till. Jag vill inte in och ändra för mycket i den ursprungliga kläddesignen eftersom jag tycker den är så fin och stilren. Eller vad tycker ni?

Trimtex har ett speciellt system som innebär att de har öppna ”fönster” några gånger per år, då teamen kan gå in och köpa kläder i webbshoppen. Team Ljungskog har fyra fönster per år och då är webbshoppen öppen i 2 veckor varje gång. Så det är alltså då man kan köpa våra teamkläder och leveranstiden är cirka 6-7 veckor.

Många medlemmar undrar såklart varför det bara går att köpa kläder under fyra tillfällen per år och det beror på att plaggen trycks upp på förfrågan, så Trimtex tryckeri behöver få in ett visst antal beställningar innan de kan sätta igång med att trycka. Jag antar att det är en kostnadsfråga.

Utbudet i vår teamkollektion varierar beroende på säsong. I första och sista shoppen finns höst- och vinterkläderna med och i de två mittenshopparna finns vår- och sommarkollektionen med.

Det finns även löparkläder, vilket tillkom efter feedback från många medlemmar om att de ville använda kläderna även vid löpning och annan träning. Termojackan som vi har kör många längdåkning i, eftersom den har smidiga fickor på ryggen och är lagom varm. Vi har också en dunjacka och en hoodie för vardagsbruk när man inte tränar. Det går tyvärr inte att se hela kollektionen när shopparna inte är öppna. Kanske något att förbättra om det finns intresse för det?

Som jag nämnt tidigare så är det önskvärt att man kör med Team Ljungskogs kläder när vi kör tillsammans. Det verkar som att de flesta medlemmar vill köpa våra teamkläder när de blir medlemmar i Team Ljungskog.

På motionsloppen har vi faktiskt en regel att man måste köra med Team Ljungskogs kläder, minst cykeltröja, för att alla ska se likadana ut, men det är också som sagt för säkerheten. Men givetvis får man lov att klä sig precis som man vill på träningarna, det är just på motionsloppen som det finns en regel.

En liten anekdot:

Ett tag efter starten av Team Ljungskog var det många män som hörde av sig och ville vara med i nätverket. De tyckte att vi verkade ha så kul ihop. Det är såklart svårt att säga nej när någon vill vara med och ha roligt så för att lösa problemet – det är ju ett nätverk för kvinnor – så skapades en speciell klädkollektion för männen. Samma design som vi kvinnor har, men med skillnaden att det står ”Hangaround” på kanten av deras tröja och byxa. Detta innebär alltså att män får vara med och cykla med Team Ljungskog ibland förutsatt att de har dessa kläder på sig. Ledarna i Team Ljungskog gör det tydligt i appen när de lägger ut ett event om det är öppet för ”hangarounds” eller inte. De skriver alltså om hangarounds är välkomna. Viktigt är då alltid att alla hangarounds är med på våra villkor, det vill säga att det är vi tjejer som bestämmer takten och farten när vi cyklar tillsammans. Detta är något som alla hangarounds respekterar och förstår. De är bara glada för att få vara med och cykla med oss ibland.

Tack Alma för dina frågor, nästa vecka blir det inga frågor, då jag är i Italien på Cykel- och Matresa med Team Ljungskog.

På fotot syns jag och Team Ljungskogs hedersmedlem Jerker Norström. Lyckans mig, som fick möjlighet att träffa Jerker sommaren 2013.

——————————————-

Ingen Fredagsfråga vecka 13 pga TL:s Mat- och Cykelresa till Gardasjön.

——————————————-

Fredagsfrågan nr 32, vecka 14, 2022:

Jag undrar över tekniken när man svänger i kurvor nedför i hög hastighet. Ska man luta både cykeln och kroppen åt samma håll in mot kurvan, eller ska man luta kroppen åt andra hållet?

När man kör nerför i hög hastighet och ska ta en kurva så måste man vara fullt fokuserad och först gör man en riskbedömning och ser om det kommer bilar, andra cyklister med mera. Om det är en u-kurva kan du ofta se vad som kommer efter kurvan. Sedan gör du på följande sätt: Innan kurvan bromsar du in så pass mycket att du känner att du kan ta kurvan i den hastigheten utan att bromsa under själva svängen (helst).

Om du ska svänga höger i en u-kurva, lägg dig då så långt till vänster ut i vägbanan som du kan, utan att gå över mittlinjen. Luta både cykeln och dig själv så mycket du kan åt höger och luta ut ditt högerben från cykeln (knäet pekar ut) för balansens skull. Ta sedan kurvan utan att bromsa (om du kan) och följ med mittlinjen ett tag efter att du tagit kurvan för att sedan gå tillbaks till höger igen. I en vänsterkurva går du inte ut mot mittlinjen utan du vill ligga kvar mot högerkanten istället för att sedan i kurvan skära ut mot mittlinjen, det är lite svårt att förklara och måste visas praktiskt.

Angående gå ut till mittlinjen så gör man det på träning, men under lopp är ju trafiken avstängd och man kan nyttja hela vägbanan. Då får man ännu bättre svängrum och kurvan blir ännu enklare att ta med hög fart. Jag kommer ihåg när jag cyklade i Australien och Nya Zeeland som har vänstertrafik, då ställdes verkligen hjärnan på prov, det kändes så avigt att tänka tvärtom minns jag. Men det gällde såklart bara på träning; på tävling kunde jag ju använda hela vägbanan.

I branta nedförsbackar, trampar du för full fart nedför? Eller bara rullar eller rentav bromsar in ibland?

Går det väldigt brant utför behöver man oftast inte trampa alls för det går så fort så trampar man i den farten trampar man bara luft. Man kan behöva bromsa lite ibland för att ha kontroll på cykeln.

Om man behöver minska farten nedför ett långt brant berg, kan man ligga och hålla in bromsen lite hela tiden, eller bör man undvika det och bara bromsa lite kraftigare ibland?

Jag brukar susa på nerför utan att direkt behöva bromsa. Bromsa gör jag mest bara om det kommer en kurva. Detta är såklart helt beroende på hur snabbt man vågar köra nerför. Att köra nerför branta berg är något man måste öva på, både för att hitta tekniken och för att vänja sig vid de snabba hastigheterna som blir när man kör nerför. När jag lärde mig köra nerför låg jag bakom min tränare och såg på honom hur jag skulle göra rent tekniskt. Efter ett tag vågade jag släppa mer och mer på bromsarna och hålla högre hastighet för att till sist släppa på bromsarna helt och köra i full fart.

Ovana nerförskörare brukar bromsa lite hela tiden för att sänka farten, det gör att man får ont i fingrarna och det kan till och med krampa. Mitt tips är att våga släppa bromsarna en stund för att känna farten, känns det läskigt bromsa lite lätt och gör så tills du känner dig mer bekväm med hastigheten. Vissa blir aldrig komfortabla med hastigheten och då blir man tyvärr avhängd om det är tävlingar. Jag kunde ibland nyttja min oräddhet nedför (jag övade jättemycket) genom att köra ifrån andra utför. Det var lite kul!

Hur håller du händerna på styret och bromsarna när det går snabbt nedför?

Jag håller alltid händerna nere i bocken med två fingrar på bromshandtagen för att vara beredd om jag behöver bromsa in. Ibland är det lite dålig asfalt eller hål i asfalten och då gäller det att vara extra på hugget. Det gäller att vara mycket vaksam och ha blicken långt fram för att ha framförhållning på vad som dyker upp på vägen eller om det kommer håligheter och dålig asfalt.

Jag minns en gång i Polen, ett lopp där det ofta var väldigt dålig asfalt. Vi körde nerför och jag tappade koncentrationen för en kort sekund och jag hade händerna uppe på styret (jag brukade sitta i bocken men av någon anledning gjorde jag inte det just då) och jag körde ner i en grop i hög hastighet. Händerna slant från styret och jag ramlade framåt med överkroppen ner på styret och armarna hamnade framför styret! Att jag inte vurpade då är ett absolut mysterium. Herregud, det gav mig en heads-up om att vara ännu mer fokuserad vid nersförskörning.

Har du några bra tips vad gäller cykelglasögon?

Cykelglasögon är ett absolut måste när man ska ut och cykla. I början av min karriär körde jag faktiskt utan glasögon och jag undrar än idag varför. Glasögonen skyddar mot solen såklart, så att du slipper kisa och förlora energi på att en sol skiner dig i ögonen eller bländar dig så starkt att du inte ser. Men de skyddar också ögonen mot insekter och grus och annat som kan pricka ögonen. De ska sitta bra, så det är bara att prova sig fram vad som känns bra, det är så individuellt vad som passar olika personers huvudform och smak. Vissa gillar stora och andra föredrar mindre modell. Men ett råd är att köpa glasögon av bättre kvalitet. Man brukar behöva betala över 1000 kr för att få bra kvalitet på cykelglasögonen.

Jag själv har fastnat för märket Oakley och har två par som jag gillar skarpt, med självtonande glas och de sitter perfekt runt ögonen och inga stenar eller flugor hittar in. Enda gången de åker av är om jag kör uppför och blir jättesvettig så att de blir immiga, så för att se ordentligt och komma åt ögonen och torka svett tar jag av dem.

En liten anekdot:

Jag minns det så väl… Det var ett lopp i Frankrike och det var väldigt regnigt på en etapp som gick nerför och på grund av regnet som låg över mina glasögon såg jag inte bra och kände mig tvungen att ta av glasögonen och jag lyckades peta ner dem i bakfickan. När det går nerför i hög hastighet är det svårt fästa glasögonen uppe på hjälmen som jag annars brukar göra. Och om man lyckas fästa glasögonen uppe på hjälmen flyger de ju lätt av i den höga farten. Men så typiskt – precis just när jag hade petat ner dem i bakfickan så hoppade det upp en sten från marken som prickade rakt in i mitt vänstra öga! Det gjorde så ont att jag skrek jättehögt! Efter det såg jag bara ett svart streck och ingenting annat på det ögat under hela resten av loppet. Jätteorolig kom jag i mål med nåt som kändes som ett blint öga! Som tur var försvann det där svarta strecket från min syn efter bara någon dag. Jag fick säkert någon typ av skada i ögat som läkte fort. Tur i oturen och så typiskt att bli träffad precis just när jag hade tagit av mig glasögonen!

Tack Alma för dina frågor, ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Fredagsfrågan nr 33, vecka 15, 2022:

Vi kör ett kombinerat korsord/melodikryss denna vecka, påsken till ära!

Det går bra att svara med en numrerad lista med de rätta orden (men de som svarar med bild på ett ifyllt kryss får såklart stilpoäng). Den som först skickar in rätt lösning vinner. Första pris är en TL-mössa, andra pris är en TL-buff och tredje pris är en TL-flaska. Övriga deltagare får trösta sig med en Zwift-tur på Påskön 😉

Svarar gör medlemmarna i vår Facebook-grupp.

Länk till bilden i större format.

Lodrätt

1. Ort som Team Ljungskog nyligen öppnade upp i.
2. Land där Susanne Ljungskog tog sitt första VM-guld.
4. Blev Susanne i detta lopp 2002: https://www.youtube.com/watch?v=LTZyXlLhvxs
5. Det första land där Susanne var proffs och som gruppen i f.g. låt kommer från.
7. Gruppens namn översatt till svenska: https://www.youtube.com/watch?v=GugsCdLHm-Q
8. Färg på cykeln i denna låt: https://www.youtube.com/watch?v=c0zbnc8m8pQ
10. Det första av Team Ljungskogs tre fokus.

Vågrätt

3. Ort nära Göteborg där Susanne bodde under hela proffskarriären.
6. Land där Susanne tog sitt andra VM-guld. Liten ledtråd är sångerskans efternamn i denna låt:
https://youtu.be/Fy4iXnXFUhc
9. Detta pris tilldelades Susanne 2002.
11. Det tredje av Team Ljungskogs tre fokus.
12. Det andra av Team Ljungskogs tre fokus.