Aktiviteter / Fredagsfrågan!

LJUNGSKOG-01

Fredagsfrågan!

Plats Alla orter, Alla orter
Antal anmälda 0 kommer
Datum 23 januari, 2022
Tidpunkt 08:00

Fredagsfrågan!

I Fredagsfrågan är alla medlemmar i Team Ljungskog välkomna att ställa en/ett par frågor till mig Susanne Ljungskog. Man kan fråga om allt som rör cykling, eller om mig som cyklist. Frågorna besvaras varje fredag, i appen, på Facebook, Instagram och teamljungskog.se. Mejla frågorna till almareserv@gmail.com. Det går bra att vara anonym om man vill.

Veckans fråga/frågor kommer här:

En stor del av din taktik som tävlingscyklist var att hålla en viss optimal kroppsvikt. Har du några tankar och erfarenheter av ämnet ätstörningar inom cykelsporten? Och hur hanterade du det för egen del?

Cykelsporten är en tuff sport och för att klara av all träning och väldiga etapplopp som ibland är 2 veckor långa, så måste man verkligen äta ordentligt. De som inte gjorde det höll ett kort tag, kanske en till två säsonger, sedan var de borta. Men av de som klarade sig längre än så fanns det nog ändå ett fåtal som hade problem med ätstörningar, i alla fall på min tid. Tyvärr vet jag inte hur det hanterades inom Internationella cykelförbundet, men jag hoppas såklart att det togs om hand.

Man var såklart inte heller tvungen att göra så som jag gjorde, att hålla sig på en exakt uträknad kroppsvikt. Jag hade ju som sagt stenkoll på exakt vilken vikt jag skulle väga för att vara så lätt men samtidigt så stark som möjligt. Jag ville ju vinna etapplopp som Tour de France med bergsklättringar på över 20 km uppåt och då räknas verkligen vartenda gram. Allt ska syresättas och släpas uppför.

Jag skaffade totalkoll på vilken vikt jag ville ha genom fystester som jag gjorde fyra gånger per år i Dortmund i Tyskland. När jag gjorde mitt allra bästa fystest någonsin vägde jag 54,2 kg, med 7 % kroppsfett. Det var sommaren 2002, året då jag vann VM. Jag hade då ett resultat på 7,1 watt per kilo.

Att nå över 7 watt per kilo är extremt svårt och det krävs år av träning och fokus för att nå dit. Jag testade även att väga något under 54 kg men då hade jag ingen kraft och mina watt per kilo blev jättelågt.

Men det här med att hålla en särskild diet har aldrig varit min grej. Det håller inte i längden tycker jag utan det gäller att hitta sin rätta livsstil. Jag åt det mesta i stort sett, men undvek att fika på ett osunt vis. Jag älskar nämligen att fika och att baka och för att inte missa den härliga fikastunden på dagen så bakade jag kanelbullar och sockerkaka på ett lite nyttigare vis och ersatte en del av smöret med kesella. Vissa kanske tycker att det är sockret som borde ha bytts ut, men så tänkte inte jag, och det funkade bra för mig.

Jag tog ofta med mig mina bakverk när jag reste utomlands till mitt lag, eller så bakade jag dem nere på plats och mina lagkompisar älskade dem. Jag lärde mig fort hur mycket jag kunde äta av dem och av den mat som jag lagade, för att hålla min vikt eller för att gå ner i vikt. Jag använde ingen våg för att väga upp min mat eller sådär, jag gick faktiskt bara på känslan och på sunt förnuft när det gällde vad och hur mycket jag skulle äta för att det skulle fungera enligt planen.

Det kanske har att göra med att jag kommer från en familj som lagade hemlagad mat från grunden varje dag. Jag tror jag hade en bra syn på mat och kost. Sedan som jag nämnde plockade jag aldrig bort någon särskild mat ur min kost, jag åt bara mindre.

Just det, jag minns att på alla lopp utomlands hade jag alltid med mig 1 kg svenskt lösgodis! Jag var – och är fortfarande – svag för godis.

Summan av kardemumman är i alla fall att jag aldrig har känt eller upplevt att jag haft några ätstörningar, jag hittade en väg som passade mig helt enkelt.

Det finns många olika typer av tävlingscyklister, vissa är så kallade ”spurtare” och de är oftast inte så ”deffade” utan går mer på snabbhet och styrka. Spurtarna är aldrig med och avgör ett lopp när det är bergigt eller längre backar. Men de är livsfarliga på lite plattare lopp. Det krävdes istället taktik och ett taktiskt sinnelag för att klå dem i en spurt och vinna över dem.

Jag var proffs under 13 års tid och för att klara att hålla sig på världstoppen i så många år krävs det att man trivs bra med livet, så att väga 54,2 kg under 13 år fungerade såklart inte. Den vikten hade jag bara under en viss del av säsongen, när loppen som jag ville vinna var bergiga eller hade längre backar. Emellan dessa lopp så gick jag upp något kilo och gick sedan ner igen inför de där viktiga loppen.

När säsongen var över hade jag fyra veckors semester där jag inte gjorde många knop alls. Då vilade jag både huvudet och kroppen utan att behöva tänka på vad jag åt, eller hur mycket sov, eller sånt. De kilon jag gick upp under den ledigheten fick jag såklart jobba bort till säsongsstart, men det var det värt. Det var mitt sätt att klara av att hålla mig uppe på världstoppen under 13 års tid. Så under den perioden slank det ner många ”normala” kanelbullar – haha!

Mat och kroppsvikt är alltid en känslig fråga att prata om i många sammanhang, men det var en viktig detalj i min satsning. Om man jobbar för att göra alla saker perfekt in i minsta detalj så vill man även ta med vikten i detaljerna.

Anekdot:

Jag nämnde att jag gjorde jag mitt allra bästa fystest 2002, så jag visste att jag var i mitt livs form inför cykel-VM i belgiska Zolder 2002. Mitt självförtroende var på topp efter att samma år ha blivit tvåa i Tour de France, blott slagen med en halv minut efter hela 2 veckors trampande upp och ner i de franska alperna. Jag hade också vunnit det sista etapploppet Giro di Toscana.

VM-banan det året var inte speciellt kuperad eller backig, så jag visste att min kroppsvikt inte var avgörande. Belgien i oktober betydde även regn och inte så varmt. Jag visste att det med stor sannolikhet skulle bli en klungspurt med trängsel och vassa armbågar. Jag minns att jag inför VM-loppet åt upp mig några kilon och körde intensivt med armhävningar för att känna mig riktigt stark inför en sådan klungspurt. Och den taktiken fungerade ju bra!

Så kroppsvikten behövde inte alltid vara låg för att vara optimal, den anpassades såklart efter loppen.

Jag undrar också vilka cykeltävlingar för damer man kan se på tv eller webben. Jag har aldrig sett nåt enda damlopp och det hade varit så sjukt kul.

I princip alla World Tour-lopp för damer kan man se på GCN (https://www.globalcyclingnetwork.com) och på Eurosport och en stor del av de övriga UCI-kategoriserade loppen (Internationella cykelförbundet) och även många nationella mästerskap, dock inte de svenska tyvärr.

VM sänds på SVT och OS går på Eurosport. Vårgårdas världscup-deltävling som hade premiär 2006 sänds också på SVT. Det loppet brukar gå i augusti månad varje år. Ett lopp som jag för övrigt vann 2006. Coolt att vinna Sveriges första världscuplopp.

På Youtube hittar man också många lopp. De riktigt hängivna cykelfantasterna surfar runt på webben och söker på loppens namn. Om man har tur hittar man då olika livesändningar (med högst varierande kvalitet).

Tack Alma för dina frågor. Jag ser fram emot nästa veckas frågor, från Alma eller annan medlem.

Tidigare ställda frågor och svar:

Grattis till en sån otroligt framgångsrik idrottskarriär! Två VM-guld på raken. Det är otroligt. Jag kan tyvärr inte mycket ännu om cykling men ditt namn kände jag väl till. Du är faktiskt den enda cyklist jag hört talas om förutom Lance Armstrong. Jag vill lära mig mer om både dig som idrottsperson och om cykling som sport och motionsutövning. Var ska man börja? Får jag lov att bryta isen med några nyfikna frågor, som en total nybörjare utan idrottsbakgrund.

Du har tagit två fantastiska VM-guld i vackra regnbågsfärger, återigen stort grattis! Var kommer designen av dessa färger ifrån, har det funnits någon ”regnbågstanke” kring dem?

Stort tack! Det ska verkligen bli roligt att svara på dina och eventuellt fler medlemmars funderingar. Jag gillar verkligen när ni medlemmar tar initiativ och utvecklar Team Ljungskog.

Din fråga fick mig verkligen på pottan med en gång, jag har inte en susning om vart designen kommer ifrån eller om det finns någon regnbågstanke. Men det jag vet med dessa ränder är att de är hett eftertraktade för alla cyklister. Om en cyklist vinner VM på cykel så blir vi väldigt glada för att titulera oss världsmästare och bäst i världen MEN jag tror att det är minst lika viktigt att få bära den vita tröjan med regnbågsränderna över bröstet.

Vaddå tänker du nu kanske..?!

Jo i cykelsporten så ska den som vinner VM ha på sig världsmästartröjan på alla lopp och träningar i ett år fram till nästa VM. Det är en mycket stor ära och en otrolig känsla att få visa upp sig i den tröjan, alla vill ju ha den, men bara en kan få den! Så det var först efter första guldet som jag fick ta på den första gången.

Man kanske inte vinner VM varje år och få ha den berömda tröjan på sig (proffslaget trycker upp ett antal tröjor så behöver inte gå runt på en tröja) men livet ut får den som vunnit VM utnyttja ränderna på sina cykelkläder. Oftast på tröjärmen. Det är därför alla ni i Team Ljungskog åker omkring med världsmästarränder på era kläder. Någon har säkert fått frågan från någon som kan cykel om ni har vunnit VM. Jag tänkte när Team Ljungskog startade att allas kläder ska få ha dessa ränder, ni är med mig och då ska alla ha ränderna 😊.

Anekdot: Mitt sista lopp före VM 2003 körde jag Tour of Toscana och fick äran att vinna det loppet. Inför den sista etappen så tänkte jag att det kanske är sista gången jag får dra på mig världsmästartröjan (vann VM 2002) och det kändes lite (mycket tungt). I spurten på VM i Hamilton (Kanada) så tänkte jag tanken när det gjorde som ondast att jag vill ju ha tröjan i ett år till. Det var kanske det som behövdes för att trycka till lite extra, jag vann endast med några centimeter..

På tal om regnbåge, hur ser öppenheten och toleransen ut inom cykelsporten när det gäller HBTQ-frågor? Finns det nåt att säga om det?

Jag respekterar fullt ut hur människor vill leva sina liv, vi alla är olika och så länge var och en är lycklig så är jag glad. Jag skulle vilja påstå att toleransen är mycket hög inom cykelsporten (kan ej herrcykelsporten), jag vet att det finns många tjejer som har funnit sina livs kärlekar i en damcykelklunga. Proffscirkusen blir som en stor familj och man lär känna varandra precis som att man jobbar ihop på ett ”vanligt” jobb. Jag vet om flera par som efter karriären flyttat ihop och fått barn, det betyder oftast att en får byta land. Men hemmet är där hjärtat är så att lämna sitt land och övrig familj går om man hittat kärleken.

Tack Alma för dina frågor. Ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Du har som en del av din träning erfarenhet av att cykla väldigt många timmar i sträck under långa sträckor utomhus. Hur många timmar brukade en sådan långsträcka pågå när du var aktiv, och hur många timmar har du suttit som allra längst på cykeln utomhus respektive inomhus?

Ja så är det, många timmar har cyklats för mig genom mina år som proffscyklist. När jag blev proffs 1998 tränade jag runt 900 timmar per år och senare blev det över 1000 timmars cykling. Jag tränade ”antingen eller” och med det menar jag långt och lugnt (snacktempo), eller kort och hårt vilket innebar exempelvis  intervaller. Men vi kommer säkert att prata mer om hur jag tränade längre fram i våra fredagsfrågor.

Svaret på din fråga är att jag som längst tränat 28 mil utomhus och jag tror att jag då var ute i runt 9 timmar. Inomhus har jag max suttit på cykeln i 2 timmar. Det slet på psyket, i alla fall på mitt, att sitta för länge inomhus och träna, men man var tvungen ibland. Om det var för kallt ute och jag skulle få ihop totalt 3 timmar så delade jag oftast upp passet i 1,5 timmes löpning och 1,5 timmes trainer i garaget. Jag valde att bo kvar i Sverige under hela karriären och det var under vintrarna som jag var tvungen att justera lite för att få ihop träningstid.

Är det under årets alla månader du kört dessa långa utesträckor och i alla typer av väder?

Nej, de riktigt långa cyklingarna gjorde jag bara under försäsongen (mitten av januari-mars) och under säsongen (mars-oktober). Jag åkte varje år i januari till Mallorca för 3-5 veckors träningsläger, det var där tiden skulle matas in efter uppbyggnadsperioden hemma i Sverige, som oftast var tyngre och kortare träningstid. Under veckorna på Mallis blev det en träningstid på mellan 35-40 timmar per vecka och milen har jag ärligt inte koll på, det var alltid tiden som var viktigast att få ihop. Antal mil beror på hur terrängen ser ut, bergigt innebär färre mil, platt fler.

Anekdot: Jag minns ett år på Mallis, vi bodde i Palma Nova och kunde se stranden från fönstret. På morgonen låg det snö på stranden och det var bara några enstaka plusgrader. Man åker ju till Mallis för att få bättre väder än i Sverige, då kan man bli lite less om det snöar! På programmet stod 2 timmars cykling i snacktempo och sedan kraftträning (tunga växlar uppför) med efterföljande 2 timmars cykling i snacktempo.

Vad göra bäst av situationen? Målet var att vinna VM och hoppar man över för många träningar så blir man inte bäst. Då hyrde vi bil och körde till en ganska lång backe, jag drog på mig vinterstassen och körde upp och nerför backen ett antal gånger. Uppför på tunga växlar för styrkans skull och nerför lugnt och fint eftersom det var snöigt och lite halt. Efter 2 timmar tog vi bilen tillbaks och jag upp på trainern i lägenheten och cyklade ytterligare 2 timmar.

Efter sådana pass är man rätt nöjd, allt går om man vill.

Hur gjorde du med pauser under de längre träningssträckorna på cykeln utomhus? Var det förbjudet att hoppa av cykeln ibland och vila en liten stund, jag tänker på milslånga bergsvägar i uppförsbacke på Mallorca.

Jag hoppade inte av hojen för att ställa mig vid kanten och pusta ut. Den vilan brukar komma naturligt när det gick nerför eller om jag hade medvind, eller vid fikastoppen. Jag gjorde en rutt inför varje träning och funderade ut lämpligt ställe för fika. Cyklade jag över 3 timmar stannade jag alltid och fikade. Jag hade även med mig bars, bananer med mera, i bakfickan. Utan energi kommer man inte långt, framförallt inte i början av säsongen när kroppen ännu inte förstått hur den ska bränna fett. Kör man långt och lugnt några veckor så förstår kroppen efter ett tag hur den ska få energin att räcka utan att man stoppar i sig mat hela tiden. Men fika gjorde jag alltid, kroppen behövde trots bra fettbränning efter ett tag få i sig energi så att jag orkade få ut maximalt av mina träningar.

Fika är en del av en cyklists dag på jobbet kan man väl säga.

Toalettbehov och sådant – är det sånt du planerade noga för att inte ha såna behov under alla timmar ute på cykeln? Har du någonsin behövt hoppa av cykeln för att lösa det nånstans mitt ute i bushen?

Finns ingen plan för toalettbehov, nöden har ingen lag. Jag stannade ganska ofta och kissade på träning. Körde jag ett 5-timmarspass blev det minst 2 stopp varav ett vid fikapausen. Det har blivit många kisstopp i något dike, vi cyklister är inte så noga med att gå in i skogen (tar ju tid) utan sätter oss bara ner bakom någon tuva och kissar. Givetvis när det inte kommer hundra bilar och passerar såklart.

Anekdot: Haha, återigen – nöden har ingen lag, men denna situation var riktigt pinsam! Jag körde ett lopp i Holland och kände under loppet att jag började bli magsjuk. Jag var helt säker på att jag skulle behöva stanna, men så blev det en attack och på något vis lyckades jag pipa med i attacken och kom loss med två andra cyklister. Min nödighet försvann så pass mycket att jag kunde köra vidare. Men väl i mål så fanns ingen återvändo och jag var bara tvungen att hitta ett ställe att sätta mig på. Men det var på en öppen plats, med typ bara ett litet smalt träd, bland människor. Jag kände min panik i blicken när jag irrade omkring på cykeln och letade efter någonstans att sätta mig. Det var ju panik! Hittade inget och var då tvungen att sätta mig vid det lilla trädet och släppa ut det…Gosh, jag skäms än idag för vad jag gjorde… Ler stort när jag skriver om detta..:)

Tack Alma för dina frågor, ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Denna vecka kommer frågor från medlem Cilla Lundevall:

Bäst i världen blir man inte på en dag, gissar att det ligger år av hängiven träning bakom dina fina prestationer. Vad är din träningsfilosofi? Hur har du motiverat dig till att träna de där dagarna då motivationen tryter och du hellre hade stannat hemma? 

Tack för din fråga Cilla!

Redan som 12-åring bestämde jag mig för att bli bäst i världen. Detta efter att ha kört min första cykeltävling i Oskarström där jag växte upp. Efter loppet kommer jag ihåg att jag rusade hem till Granvägen 10 och ryckte upp dörren och sa till mamma och pappa: ”Det här ska jag bli bäst i världen på!”

Det är den målbilden som hela tiden har drivit mig när vissa perioder har känts tunga. Utan att ett mål och utan ett ”varför” man gör något är det svårt att motivera sig till att sticka ut och cykla när det är snöblandat regn och 1 plusgrad.

Så egentligen är min filosofi mycket enkel: jag visste varför jag tränade, jag hade mitt mål att bli bäst. Visst har jag vaknat på morgonen och känt mig trött och börjat fundera på om jag ska hoppa över träningen och bara lägga mig i soffan och äta chips och kolla på film. Jovisst, det kan behövas någon gång, men det gäller att skilja på när kroppen behöver vila eller då man bara är slö.

De dagarna tog jag extra mycket fram bilder i mitt huvud på den vita regnbågströjan och mig själv överst på prispallen och tonerna av den svenska nationalsången. Då blev valet enkelt: ta hojen och köra träningspasset som stod på programmet. Det var de passen som gjorde skillnad och stärkte mitt psyke; inget kunde stoppa mig i min väg att bli bäst.

Nuförtiden är ditt mål inte längre att bli bäst i världen, så vad driver dig nu? 

Ni anar inte hur lite jag vill träna idag. Jag tycker jag har ständig sömnbrist som småbarnsförälder och helst skulle jag bara vilja sätta mig och slappa när jag har tid över. Men det är någonting i mig som gör att jag ändå sätter mig på cykeln, eller knyter på mig löparskorna, eller kör ett styrkepass i trädgården ett par gånger i veckan.

Drivkrafterna är många. Känslan efteråt, den går inte att upplevas i någonting annat, vilken tillfredställelse det är att ha rört på sig, jag blir SÅ lycklig!

En annan drivkraft är att jag vill ha en stark och vältränad kropp, jag vill ha kontroll på den helt enkelt. En tredje motivator är min hälsa och mitt välbefinnande. Jag vill leva ett långt liv och så långt det är möjligt också sjukdoms- och skadefritt.

Det ena ger också det andra. Med det menar jag att jag äter bättre mat när jag tränar. Sedan fuskar även jag. Jag kan ju faktiskt fuska lite nu när jag inte längre ska bli bäst i världen:). Jag hoppar över pass och äter för mycket chips ibland. Det behöver jag göra, för att känna hur bra jag faktiskt mår när jag tränar och äter bra.

Tack Cilla för dina frågor. Ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Hjälmen – hur vet man att man har rätt storlek och en bra och säker modell? Och hur ska den sitta egentligen? Vad menas med att den ska sitta över pannan? Ska den gå ner ända till glasögonen? Är det här rätt eller fel, se bilden? Är modellen för liten om den inte når glasögonen eller ska man försöka vinkla ner den så att pannan inte syns över brillorna?

En hjälm ska knappt kännas när den sitter på huvudet. Känslan är viktig och säkerheten såklart. Nuförtiden finns ett system som kallas MIPS, bland några andra, så om man vurpar och slår i huvudet så blir rotationsrörelsen mindre till hjärnan (enkelt förklarat). Vid köp av hjälm ska detta system finnas i hjälmen, det kan ni fråga cykelhandlaren om.

Med känsla menar jag att hjälmen ska kännas bekväm och inte göra ont nånstans, kännas lätt och som att du knappt har något på huvudet. Hjälmen ska sitta på under hela träningen och ibland blir det längre sträckor och att då ha ont i huvudet av hjälmen blir man ju galen på.

Hjälmen ska sitta rakt på huvudet, alltså inte luta uppåt mot hårfästet, så ett bra mått är att hjälmens kant nästan når cykelglasögonen. På vissa modeller blir det en glipa mellan glasögon och hjälmkant, men det är inga problem så länge hjälmen sitter rakt och inte lutar uppåt mot hårfästet. Hjälmen är alltså inte för liten om det är en glipa mellan glasögon och hjälm. Hjälmen är för liten om den känns för tight på huvudet trots att du lossat upp den maximalt; det finns som sagt ofta ett vridsystem i hjälmen för justering av hur hårt eller löst den ska sitta. Utgå alltid från det lösaste läget och sätt sedan på hjälmen. Vrid sedan reglaget tills du känner att hjälmen sitter på plats stabilt. Hjälmen ska sitta fast om du vickar på huvudet.

Så mitt tips är att testa en storlek som du tror passar. Jag tar alltid M eftersom jag har det på allt och det fungerar för mig. Skruva sedan upp vridsystemet till max och gör som jag beskrivit ovan.

Jag tycker att det ser ut som att din hjälm är lite för liten. Du måste kunna sätta på den rakt, men nu lutar den uppåt mot hårfästet. Så testa ovan tips.

Och halsremmarna – hur tajt ska de sitta? Om man böjer ner huvet vill man ju inte ha strypkänsla mot halsen, men samtidigt vill man ju att hjälmen ska sitta fast ordentligt. 

Remmarna ska sitta så pass löst och hårt att det känns bekvämt, det får inte bli någon strypkänsla samtidigt som de inte ska dingla. Tänk vid vurpa om hjälmen trycks uppåt, då ska remmarna hålla fast hjälmen så att den inte flyger upp för långt.

Hjälper en cykelhjälm alls om man flyger över styret och landar med ansiktet före i asfalten? Jag tänker att med en racercykel är det väl ganska vanligt eller lätt hänt. Det hände i alla fall mig första gången jag cyklade på en racer i tonåren (hade ingen hjälm och fick en lätt hjärnskakning). Man kan ju nästan tycka att en MC-hjälm behövs om ansiktet ska skyddas.

Hjälmen räcker oftast inte till för att skydda ansiktet mot skador, men vid en sådan vurpa brukar även huvudet få sig en törn och då gör hjälmen sitt jobb. Ja, en MC-hjälm vore det bästa att ha vid vurpa för att skydda ansiktet men det hade blivit alldeles för klumpigt tyvärr.

Anekdot:

Tjejtrampet 1995 på Gärdet i Stockholm…

Jag var ung och hade tränat inför Tjejtrampet det året. Jag ville verkligen vinna Tjejtrampet. När det var 1 km kvar var klungan samlad och jag gjorde en ursinnig högersväng (jag hade varit där innan och studerat hur jag kunde ta svängen på snabbaste sätt) och jag och två andra fick en lucka till övriga. Vid 300 meter kvar till mål skulle jag dra igång spurten. Jag smackade i rätt växel och ställde mig upp. Det är det jag minns…

Efteråt fick jag veta att jag hade kört in i bakhjulet på tjejen framför mig, och med ett framhjul som inte har fritt spelrum, då går cykeln i backen.

Jag vaknar upp på Gärdet och ser min mamma titta på mig. Jag minns inget av det som hänt och förstår inte alls varför jag ligger där på Gärdet.

Jag åker ambulans till sjukhuset med hjärnskakning, några brutna revben och ett ansikte och mun med blödande sår. Jag blir bland annat sydd i underläppen med 20 stygn.

Hjälmen skyddade mitt huvud men inte mitt ansikte, men vad gör det? Ett skadat ansikte går att fixa, men en svår skallskada, det är svårare att fixa.

Denna händelse kom att bli en betydande del av min fortsatta karriär, och jag tar upp den som en motgång i mitt föredrag: ”Min väg till framgång”. Denna story har haft en stor betydelse i min karriär, vurpan fick mig att fundera på om det verkligen var cykel jag skulle bli bäst i världen på, det verkade livsfarligt. Men efter några dagar bestämde jag mig: ”Nu har jag gjort min vurpa, det kommer inte hända igen”.

Det låter simpelt att säga så, men jag bestämde mig för att sätta mig på cykeln igen och inte vara rädd. Jag hade gjort min vurpa och det skulle inte hända igen.

Tack Alma för dina frågor. Ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Du har en helt analog trainer som man inte kan köra Zwift på. Varför kör du analogt? Och vad gör du på trainern istället, för att inte bli uttråkad?

Anledningen till att jag inte har en trainer som fungerar med Zwift är två: Dels är jag totalt tekniskt ointresserad och vill inte sätta mig in i hur det fungerar, dels är den verkliga anledningen att jag trivs så bra med mina trainerprogram att jag inte har behov av att köra mot, med eller ihop med andra när jag sitter på trainern. Många frågar precis som du: ”Blir du inte less på att bara sitta på trainern?” Svaret är absolut: Nej.

Det beror på att jag spelar min favoritmusik på högsta volym, jag har ett program att följa och att jag alltid har haft lätt för att träna ensam utan sällskap. Jag kör program från min aktiva tid; de finns under Tips och Trix på hemsidan och i appen.

Jag tycker att Zwift är en bra uppfinning. Många tycker att det är tråkigt att sitta på trainern och behöver det sällskap och de program som Zwift erbjuder. Det är det som är viktigast: Det ska vara roligt, annars blir träningen kanske inte av. För mig är trainern en av de bästa saker som finns, i alla fall när man behöver effektiv träning. Den står alltid där tillgänglig, och efter 1–1,5 timme är man rätt nöjd. Den passar in både i garaget eller inne i en lägenhet om man inte har tillgång till garage. Min står i garaget mestadels, men den åker utomhus när vädret tillåter, så att den berömda ”cykelbrännan” fås.

Som småbarnsförälder är det inte alltid lätt att hitta tiden till att träna, men har man en trainer kan man alltid sätta sig på cykeln när barnen sover tupplur mitt på dagen. Nuförtiden kör jag trainer året om, men när jag var aktiv var den mer använd under uppbyggnadsperioden (november–mars).

Min trainer följer med mig om jag ska vara borta mer än tre dagar, speciellt när jag vet att jag inte kommer ha någon barnpassning till min son Erik som jag just nu är mammaledig för. Får jag inte träna på några dagar så blir jag grinig och irriterad. Min trainer har räddat mig många gånger från den känslan. Givetvis älskar jag att cykla ute på landsvägarna ihop med andra cyklister – det är det ultimata såklart. Men omständigheterna gör ibland att det inte går, som i mitt fall med Erik. På kvällen prioriterar jag tid med familjen och vill då helst inte träna.

Sliter det på däcken att köra trainer eller tar man loss hjulet och sätter i ett annat eller hur funkar det?

Det sliter på däcket att köra trainer. Men det finns speciella däck som man kan sätta på hjulet vid trainerträning. Jag har förmånen att ha två cyklar, vilket innebär att jag har en cykel till trainern med trainerdäck på och en annan när jag kör på landsvägen. Om du inte har kört trainer förut och är osäker så är mina bästa tips  – som jag skrev i föregående fråga – att känna efter vad du tror passar just dig. Gillar du inte att träna själv och tror att du får svårt att pusha dig själv, köp då en trainer som går att koppla ihop med Zwift. Och tvärtom, om du vet att du kan pusha dig själv och blir motiverad av att följa ett program, börja då med en analog trainer.

Annars är det ju bara att sätta upp cykeln på trainern med trainerdäcket på, sätta på din favoritmusik och följa ett program. Var fokuserad när du kör, lev dig in i programmet och ha ett mål med varför du kör på din trainer. Ett mål kan vara att du vill bli starkare, för en trainer har mycket motstånd så du kan få starka muskler med hög belastning, ett annat kan vara att du bara vill hålla igång din cykling när det inte går att cykla ute på grund av regn, snö, kyla, tidsbrist med mera. Eller att du vill se din förbättring, och med det menar jag att du märker ganska lätt när du blir starkare av att köra på din trainer.

Tack Alma för dina frågor. Ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Att vara farträdd, höjdrädd och rädd för att skada sig är antagligen inga bra egenskaper för en cyklist. Har du aldrig haft problem med något av detta?

Ärligt talat så har jag inte varit speciellt rädd någon gång. Men jag har mycket respekt för höga farter och att sitta i en klunga med 100 andra cyklister omkring mig. Som jag berättade i förra veckans frågestund så bestämde jag mig efter min vurpa på Tjejtrampet 1998 då jag vurpade illa: ”Det kommer inte att hända igen, nu har jag gjort min vurpa för karriären”. Givetvis har jag vurpat efter det, men bara fått skrapsår, vilket känns lite som vardag för en cyklist.

När jag cyklade hade jag fokus på min prestation och taktiken för att vinna, så tanken på att vara rädd fanns inte med i upplägget. Tänker man på vad som kan hända, då har man tappat fokus på uppgiften.

Som sagt fanns mycket respekt för fart och klungkörning. Med det menar jag att om man sitter i en klunga med över 100 andra cyklister och någon vurpar framför en, så är det inte alltid så lätt att väja undan, allt går väldigt fort. Speciellt om klungan kör i över 50 km/h. Då gäller det att ha koll på sin position och vara på hugget, att sitta och drömma i det läget är inte bra. Jag tror att min styrka var just att jag hade fokus på uppgiften och på framförhållning, dvs jag placerade mig på ett visst sätt i klungan för att minimera olycksrisken. Jag satt sällan mitt inne i klungan när det gick fort. Då satt jag antingen till höger eller vänster för att kunna väja undan.

En annan av mina styrkor var att jag var bra uppför långa berg, och har man kämpat sig med uppför ett berg som det tagit över en timme att klättra uppför, då vill man inte bli avhängd nerför. Vad var då nyttan med att hänga med uppför?

Jag tränade också mycket på teknik, som hur man tar kurvor snabbast och säkrast nerför, hur mycket man kan luta cykeln innan däcken ger med sig, hur sent man kan bromsa innan själva kurvan kommer, med mera. Med all kunskap jag fick genom att traggla allt detta och med fokus på uppgiften så kunde jag hänga med, och även ibland köra ifrån, mina motståndare nerför. Tanken på att vara rädd då fanns inte, men återigen: respekten för farten fanns.

Anekdot: Jag minns 2002 års Tour de France. Vi hade klättrat uppför Col de Madeleine (20 km långt) i franska alperna. Det var soligt och cirka 20 grader varmt före klättringen. Jag hängde med de bästa uppför, jag minns att jag låg som ett litet gummiband längst bak och kämpade. Min lilla klunga bestod av mina värsta konkurrenter, på 5 st. Jag var tvungen att hänga med uppför för att ha en chans att vinna Touren. Väl uppe på toppen var det dimma och nollgradigt och vägbanan var blöt. Mina händer var iskalla och jag kunde inte riktigt krama om bromsen, dessutom såg jag bara 5 meter framför mig och så väntade över 45 minuters nerförskörning…

Då var det fokus som gällde, det var ingen idé att känna efter eller vara rädd, jag skulle med nerför. Vi var endast 3 kvar väl nere på platten. Det är sånt här som är kul att prata om efteråt. Men där och då var det faktiskt inte kul.

Tack Alma för dina frågor. Ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Att få ihop cykling och föräldraskap med småbarn kräver en hel del planering och logistik. Hur ofta tränar du och hur har du gjort för att få det att fungera bra som småbarnsförälder?

Bra fråga! För att få ihop denna ekvation så behöver man planera, precis som du säger, men viljan att få träningen gjord och att vara nöjd är också viktiga ingredienser för att det ska fungera i längden. För min del har jag planerat in träning när min son Erik sover efter lunch. Jag är föräldraledig, vilket gör att det är den enda tiden jag har på hela dagen. Det blir någon form av träning 3-4 gånger i veckan och maxtiden är för tillfället 1 timme.

Utan dessa pass hade jag gått under. Träningen gör mig glad och till en bättre mamma och människa. Jag tar även bättre beslut i min vardag. Det är det jag tar med mig om jag inte känner för att träna. Trots den goa känslan efteråt kan latmasken komma smygande ibland. Hade jag haft Erik på förskolan (snart dags), så hade jag planerat in träningstid.

Jag tror nyckeln till att det fungerar är just planering. Utan planering rinner det annars lätt ut i sanden. Jag lever lite efter att: ”Om man vill något så löser man det. Är något viktigt så finns alltid tiden”. Viktigt i detta är att träningen ska vara en livsstil, så därav att man inte ska begära för mycket av sig själv, utan vara nöjd med det som blir av. Jag är supernöjd med 3-4 pass per vecka, dvs max 4 timmars träningstid i veckan. Jag vet att de passen kommer bli av, vecka ut och vecka in. Jag vet sedan min tidigare karriär att psyket måste vara med om det ska gå bra i längden.

Så svaret på din fråga hur jag får det att fungera är väl egentligen att kraven inte är för höga och att jag planerar in min träning.

Har du generellt lagt märke till någon skillnad mellan hur pass lätt det är att få det här att fungera om man jämför till exempel pappor/mammor eller ensamstående/ej ensamstående?

Jag har ingen erfarenhet av detta direkt, men lever man i ett förhållande så har man en till som hjälper till i vardagen, och det ger mer tid till träning. Lever man ensam med barn på heltid, då gäller det verkligen att ta fram en bra plan för när och hur man ska få in träningen.

Tack Anonym för dina frågor. Nu tar vi ett sommaruppehåll och återkommer med ny frisk energi den 27 augusti. Vi önskar er alla en skön sommar!

Jag är nyligen hemkommen efter några månaders vistelse på Mallorca med en massa härlig cykling ensam, som den rookie jag är. Har du också upplevt nåt av nedanstående när du kört ensam (eller med andra) på Mallorca? Finns det nån igenkänning? Sätt ett kryss om ”Ja”.

Har du:

Kört in i en lång tunnel och insett att du har solbrillorna på dig och fått problem att se?
Ja.

Kört as-snabbt och slickat bergsväggarna och njutit av farten, men plötsligt fått stenhårda piskrapp i ansiktet av utskjutande växter.
Ja.

Kraschat med geting/humla i ansiktet/glasögonen och tappat fokus.
Ja.

Råkat svälja en fluga i snabb fart.
Ja.

Nästan kraschat med en flygande fågel.
Ja.

Lärt dig köra skickligt as-snabbt i sicksack genom de små uppskjutande väghinder som ofta finns i asfalten tvärs över vägen, så att du slipper sakta ner.
Ja.

Cyklat i vägrenen på höger sida om de små uppskjutande fyrkanterna i vägrenen, för att vägen är trång och trafiken är snabb och farlig.
Ja.
– och sedan varit rädd att köra på dem.
Ja.
– och sedan stört dig på att det ligger så mycket grus i vägrenen.
Ja.

Haft med dig en chokladbit som energi men när du öppnar pappret är det tomt inuti (och du inser hur sjukt varmt det är).
Ja.

Haft brillorna nere på näsroten för att se när du kör genom en mörk tunnel.
Ja.
– och missat att justera dem när du kör ut igen och blivit starkt bländad och tappat fokus.
Ja.

Kört genom en aslång biltunnel där cykeltrafik är förbjuden.
Ja.
 – och blivit tutad på.
Ja.
 – och inte blivit tutad på.
Ja.

Satt på dig cykelhjälmen med brillorna uppe på huvudet (och undrat vad som krasar/känns konstigt).
Nej.

Mött en kolonn av motorcyklar som medvetet spinner motorn just när de kör förbi dig, så att du blir halvdöv.
Ja.

Tagit med dig cykeln till stranden och fått en massa sand i kedjan, som du sedan svurit över.
Nej.

Börjat sjunga jättehögt av glädje för att det är så himla härligt att svischa fram as-snabbt genom den vackra naturen.
Ja.

Fastnat med tyget från cykelhandsken i handbromsen i jättesnabb nedförsbacke och suttit fast.
Nej.

Desperat undrat var du ska ställa cykeln när du stannat vid ett café för att pausa och inte kunnat beställa/sitta med cykeln under uppsikt.
Ja.
– och bara haft ett tunt slanglås med dig.
Nej.
– och inte haft lås med dig.
Ja.
– och burit runt cykeln och placerat den på nåt galet ställe där den mindre troligt blir stulen.
Ja.

Fått punka och lagat den, men när du precis är klar stannar en bil full med män som erbjuder sin hjälp.
Nej.

Sett djurkadaver i diket.
Nej.

Sett hur en cyklist framför dig hamnar i bråk med en bil/lastbilsförare för att hen kört mitt i vägen, och föraren vevar ner rutan.
Ja.
– råkat ut för det själv.
Ja.

Cyklat i kolmörkret utan lyse och hamnat i farlig situation.
Nej.

Tagit ett bad i havet med cykelbrallorna på direkt efter ett svettigt pass.
Ja.

Tagit av dig cykeltröjan pga värmen och kört i bara svett-tröjan.
Nej.

Tagit med dig cykeln på buss eller tåg.
Nej.

Tvättat cykeln i badrummet och halkat omkring på golvet.
Nej.

Kört i ösregn med solbrillor och knappt sett nåt och önskat att det fanns vindrutetorkare.

Ja.

Fråga:

Vad är den varmaste temperatur du cyklat i på Mallis och var/vad körde du då?
Jag var på träningsläger på Mallis före VM år 2000. Detta var i september månad och jag minns att det var riktigt hett där då, runt 35 grader.

Vad är den varmaste temperatur du cyklat i över huvudtaget och var/vad körde du då?
Det var på Tour de France 2003, hela Touren var oerhört varm, den varmaste dagen stod bilmätaren på 49 grader och vi skulle uppför Col de Madeleine i franska alperna. Många cyklister trillade av cykeln pga värmen och många fick bryta loppet.

Vad är det konstigaste du haft med dig att äta på ett pass? För min del är det nog svarta oliver och paranötter.
Hm, bra fråga. Jag kan inte minnas att jag haft något konstigt med mig. Brukar köra på normala saker som bars, gels och bananer.

Vätternrundan går av stapeln på lördag, vad är dina bästa tips och råd för att klara av 315 km?

Först och främst vad gäller Vätternrundan så är det långt och det gäller att ha gjort sin träning så att man kommer i fysiskt väl förberedd. Jag tänker inte gå in på träning under dagens fredagsfråga då den biten redan ska vara gjord.

Jag fokuserar på mat och dryck samt klädsel och avslutningsvis lite pepp.

Så här hade jag tänkt vad gällde mat och dryck före och under loppet: (jag kommer själv inte kunna köra på grund av ett eventuellt diskbråck men skriver som att jag skulle kört, enklast så).

Idag fredag har jag en vattenflaska med mig hela tiden, jag kommer säkert dricka upp mot 4 cykelflaskor (cirka 2L) idag. Detta för att fylla på cellerna med vätska så att de är riktigt lyckliga och ”fulla” imorgon.

Jag kommer äta lite extra vilket inte innebär att jag kommer rulla runt på magen under natten, jag vill inte känna mig tung imorgon. Det jag äter extra idag är att jag tar en fika med kanelbullar, några dajm (älskar det) samt att jag tar lite extra mat till lunchen och middagen. Jag tar även efterrätt efter middagen. I mitt fall kommer min middag bestå av en tonfiskpasta, www.zeta.nu/recept/tonfiskpasta/ (det är en tradition före Vätternrundan), fruktsallad med turkisk yoghurt blandat med grädde samt lite florsocker iblandat. Supersmarrigt!

På lördag morgon (start 6:02) klockan 04.30 blir det havregrynsgröt med sylt, macka med ost och skinka, juice och kaffe samt 2 ägg. Det är inte alltid så lätt att vräka i sig en komplett frukost så tidigt på morgonen därför gör även 2 st dubbelmackor att ta med, en tuggar jag i mig före start och den andra tar jag efter några timmar. Det blir min lunch, jag tycker det är gott att få en lunchkänsla och inte bara stoppa i mig bars, gel m.m.

Det jag mer tar med mig i bakfickan är minst 5 bars (öppnar dem före loppet så att jag lätt kan ta upp från fickan och ta ett bett alternativt klipper dem på mitten med pappret på), 1 banan, minst 8 gels, 1 rulle med magnesiumtabletter (Enervit har), en dubbelmacka med ost och skinka eller stekt ägg, smågodis i forma av bilar och några snickers. I flaskorna har jag en med vatten och en med sportdryck, dessa kommer jag fylla på under loppets gång med sportdryck. I depåerna äter jag släta bullar, dricker blåbärssoppa och kaffe. Vid normala Vätternrundor brukar vi stanna vid 3 depåer och det som hinns med att äta och dricka är det jag skrivit. Det finns ju lasagne och mer riktig mat men det har jag aldrig fått prova då vi alltid har haft ett tidsmål och varit depån max 8 min. Detta år skulle jag faktiskt kört i en grupp som håller SUB 10 tempo men njutit av maten i depåerna och inte haft någon tid att passa.

När skulle jag börjat äta?

Detta kan vara avgörande för att klara av den långa distansen!

Börja ät efter 30 minuter och drick varje kvart även om du inte är hungrig eller törstig, du kommer behöva energin längre fram. Jag brukar börja med det fasta som bars och banan för att efter halva loppet blanda bars med gels och godis. Mackan tar jag efter 4-5 timmar.

 Vad gäller mitt klädval till lördagens Vätternrunda så blir det enkelt. Har sett att det blir uppåt 15 grader mitt på dagen och då har jag detta på mig:

Cykelbyxor, kortärmat underställ, kortärmad cykeltröja, armvärmare och väst. Västen har jag för att det är kyligt på morgonen och skönt med något som tar vinden. Men den kommer ryka av efter någon timma, cykla med vindmotståndiga plagg gör mig bara svettig och mosig. Västen tar jag på mig vid depåstoppen för att sedan tas av när vi cyklar iväg. Armvärmarna kommer säkert kavlas ner på armen för att kanske ryka av helt. Givetvis har jag strumpor, cykelskor och hjälm med glasögon på mig. Jag skulle även ha kortärmade cykelhandskar på mig. Hade inte tagit regnjacka eller vindjacka med mig då det inte ska bli regn eller kallt. Skulle det finnas minsta risk för regn åker regnjackan med samt långa handskar.

Några avslutande pepp från mig är att Vätternrundan är lång och då gäller det att ha ett mål. Psyket kan svikta under så många timmar och då behöver man pepp från gruppen men framförallt ha ett mål.

Mitt tips är att ha delmål på vägen, dela upp loppet och se inte bara 315 km framför dig. Bra är att ha depåerna som delmål, efter den depån är det bara x antal mil kvar till nästa depå osv.

Slutmålet kan vara; ”när jag skär mållinjen har jag faktiskt cyklat 315 km, den känslan att du klarade det, helt enormt”!

När jag va aktiv och skulle köra lopp som jag ville lyckas med hade jag alltid mål. När jag vann mitt första VM-guld var målet att skära mållinjen först för att jag satt upp det målet redan vid 12-års ålder, det var viktigt för mig att vinna. Känslan att få höra den svenska nationalsången och få sätta på sig den berömda världsmästartröjan var en enorm känsla. Jag ville uppleva den känslan och tog med mig mitt slutmål runt hela loppet trots att det sved och såg nattsvart ut många gånger. Allt går låter klyschigt men är man väl förberedd och vet sitt mål brukar det gå bra.

Stort lycka till på lördag ni som ska köra Vätternrundan!

Tack Alma för dina frågor. Ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Hur gammal var du när du blev proffs? Hur gick det till när du blev det och hur förändrades ditt liv då?

Från det att jag var 12 år gammal så hade jag bestämt mig för att bli bäst i världen på att cykla. Lätt att säga men hur gör man egentligen? Det visste inte jag!

Jag visste bara att jag skulle bli bäst och att jag avskydde att bli tvåa.

1993 körde jag mitt första år i svenska landslaget, jag var då bara andraårsjunior men fick köra med damseniorerna på lopp internationellt. Från 93-97 körde jag i landslaget men -97 togs några avgörande beslut för min karriär.

Jag hade från det att jag började cykla -88 haft en raketkarriär med USM, JSM och SM-guld. SM-gulden tog jag -94 som andraårsjunior. Jag bestämde mig det året för att tävla mot damseniorerna och lyckades klå dem alla både på tempo och linje i SM i Vänersborg.

Vid köksbordet i lägenheten i Göteborg hösten -97 tog jag och min tränare Klas Johansson ett antal avgörande beslut för min framtida karriär. Jag hade haft ett kämpigt år bakom mig och en nedåtgående trend. Vi var tvungna att bryta den trenden.

Ett av besluten var bland annat att bli proffs. Det var dags att våga ta steget ut och få köra de riktigt stora loppen och vara del av ett proffslag med allt vad det innebär. De andra besluten var att göra max syreupptagningstester för att få veta min fysiska status och få träningsprogram skräddarsydda till mig. Förut hade jag bara tränat utan att veta egentligen vad jag tränade, det hade mest blivit intensiva pass utan vilodagar. Något som gjorde att jag blev sjuk mycket och aldrig blev bättre.

Testerna gjorde jag i Tyskland och där fick veta min fysiska status men även vikt, fettprocent m.m. Jag fick träningsprogram för varje dag i tre månader och testerna gjorde jag fyra gånger per år. Dessa tester gjorde jag fram till att jag avslutade karriären 2010.

Vid köksbordet satte vi även en långsiktig plan, delmål och mindre samt stora mål. Delmål på vägen såsom EM-guld, vinna etapper på etapplopp, vinna ett etapplopp med mera.

Klas slutade även cykla själv för att på heltid hjälpa mig till framgång.

Ja ni hör ju, de besluten vi tog vid det köksbordet innebar mycket för min karriär då jag faktiskt lyckades uppnå många av målen som sattes upp.

Som svar på din fråga så var jag 22 år gammal när jag blev proffs. Jag minns så väl hur nervös jag var när jag slog numret till en tysk Sportchef hösten -97 och presenterade mig och frågade om jag kunde få en plats i laget till säsongen -98. Jag fick en plats i det tyska laget som hette Greenery Hawk.

Jag kan inte påstå att mitt liv förändrades för att jag blev cykelproffs, det som förändrades var att jag kunde köra fler internationella lopp och fortsätta utvecklas som cyklist. Jag valde att bo kvar i Göteborg vilket jag gjorde under hela min karriär, många som blir proffs väljer oftast att flytta utomlands. Men Göteborg var min borg, det var där jag tränade som bäst och mådde som bäst.

Som damcykelproffs så innebar det på den tiden (och även till viss del nu) inga speciella inkomster. Jag vet att jag mitt första år som proffs fick 500 tyska mark som jag tror var 2000 kr/månad på den tiden. Efter några år blev månadslönen något bättre. Det som gjorde att jag kunde satsa var egentligen Sveriges Olympiska Kommitté (SOK).

Efter att jag vann EM-guld -98 kom jag med i deras talang-program vilket innebar att jag fick ett visst ekonomiskt stöd. Pengar var ingen viktig fråga för mig, jag cyklade för att bli bäst men genom SOK kunde jag åka på träningsläger, göra mina fystester i Tyskland, köpa bra utrustning, betala hyra med mera.

Min proffskarriär avslutade jag 2010.

Då hade jag totalt cyklat i 23 år varav 13 år som proffs. Absoluta höjdpunkten på karriären var när jag som 26-åring skar mållinjen först under Cykel-VM i belgiska Zolder. Jag försvarade guldet året efter i kanadensiska Hamilton, då kunde jag mer njuta av segern. Efter första segern var det så mycket känslor och allt kändes bara overkligt. Det hade ju varit min dröm sedan jag var 12 år.

Anekdot:

Våren 2010 var jag på träningsläger på Mallorca. På träningsläger ska man bränna in så många timmar som möjligt och träningstiden kunde ibland bli över 40 timmar/vecka på sadeln. På detta läger tog det emot, jag hade ingen lust att mata in timmarna och min skalle kändes nöjd med vad jag uträttat under mina år som proffs. Jag ville bara sitta på caféer och fika och låta tiden gå och bara njuta av solen.

Då förstod jag att det var dags att lägga ner min tid som cyklist, ett beslut som kändes så rätt.

Ett nytt liv väntade men det är en annan saga…

Tack Alma för dina frågor. Ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Hur och när ska man tvätta cykeln? Tycker du det är ett aber eller gör du det med glädje?

Då jag har cyklat som proffs och fått det mesta serverat med min cykel så tog jag mig friheten att skicka vidare frågan till Klas Johansson. Klas följde med mig runt jorden på lopp och träningar under 13 års tid. Klas var på den tiden min pojkvän, mekaniker, tränare, bollplank med mera. Han har mycket stor del av mina framgångar och jag är honom evigt tacksam. Sedan ett antal år tillbaka är han proffsmekaniker för ett herrcykelproffslag samt driver sin egna firma Probikefit. Han är helt enkelt expert på att tvätta cyklar och ställa in rätt position på hojen.

Svaret på hur man tvättar cykeln kan ni läsa nedan. Nuförtiden tvättar jag min cykel om jag lyckats hamna i regnväder samt inför lopp som jag kör, exempelvis Vätternrundan. Det är alltid roligare att ha en ren cykel att cykla på. Det blir nog en 5-6 tvättar per år i alla fall. Men det beror såklart på hur mycket man cyklar och använder sin cykel och vädret.

Expertråd från Klas:

Cykeltvätt förutsättningar:

Helst ett mekställ men det fungerar utan, kedjetvätt (absolut bäst är Morgan Blue Chain Cleaner) i en burk med pensel, gärna två olika, bred pensel för kassett samt klingor och rundpensel till kedja, trissor, fram – bakväxel.

Hink med tvättsvamp, tvättborste samt gärna disk/flaskborste som är långsmal. Yes diskmedel, inget annat!

Hur göra:

Sätt cykeln i Mek-stället eller mot vägg med kedjan utåt utan ställ. I Mek-stället helst utan Bak-hjul och med kedjehållare, använd chaincleaner med borstar som beskrivs ovan, var noga och inget vatten före. Om du har Disc/hydraliska bromsar, tvätta ej bromsok med chaincleaner däremot fälgbromsar kan du med fördel tvätta med borste och chaincleaner.

Spola av och använda helst inte högtryck. Använd tvättborste med riklig mängd Yes över kedja samt klingor och växlar, bromsar, tvättborste även på sadel, flaskställ samt alla andra ställen som svampen inte kommer att nå. Använd sedan svamp på styrband samt ram och en annan svamp för kedjan. Var inte snål med Yes användandet… Glöm inte att tvätta mellan ram och klingor, under ram samt övriga delar du inte alltid tänker på.

Spola av! Noga!

Hjulrengöring: 

Borste med chaincleaner på kassett. Spola av, tvätta sedan med borste på fälg samt ekrar och kassett, svamp på däck samt utanpå nav, långsmal borste på nav innanför ekrar.

Spola av! Noga!

Klart!!

En grundtanke är att om du har ont om tid, välj att tvätta drivpaket (klingor, Fram-bakväxel, kedja och kassett) med chaincleaner och spola, det är den viktiga delen efter ett blött/grisigt pass, övriga tvätt delen är kosmetika.

Är du bra på att meka med cykel eller hur gör du när dina växlar och annat börjar krångla och ha sig?

Jag kan grunderna i mekning, krånglar växlarna så vet jag vilken skruv jag ska dra i, hoppas kedjan av så får jag på den osv. Jag vet hur jag får på ett nytt däck på hjulen vid punktering. Jag klarar mig helt enkelt om jag står själv ute och något händer.

Men vid större problem som knak i vevpartiet, en kedja som gått av eller annat så lämnar jag in cykeln till en cykelhandlare.

Jag ska även nämna att jag nuförtiden har elväxlar och skulle de krångla så vet jag inte hur jag gör. Förut hade jag manuella växlar och bättre koll på hur justeringen gick till.

Det jag nämner här är det ni medlemmar får lära er på våra mekarkvällar som vi kommer ha på Sportson under höst och vinter.

Det är tryggt att ha lite koll om något skulle hända när man är ute på landsvägen.

Hett tips som ni säkert redan vet är att alltid ha med sig slang, pump eller patron, (säkerställ att du vet hur den fungerar) däckavtagare och en insexnyckel med sig. Enklast är att ha detta i är en liten sadelväska som fäster under sadeln.

Tack Alma och Klas för denna vecka. Nästa fredag är jag på cykel-VM i Belgien så inga fredagsfrågor då men en VM-uppdatering kommer istället.

Berätta gärna mer om årets Cykel-VM – som jag hört att du åkte till.

I juni månad i år damp det ner ett mail från UCI (Internationella cykelförbundet) om att cykel-VM firar 100 år i Belgien, 1921-2021.

Det ville UCI fira genom att bjuda in alla världsmästare med respektive från de senaste 100 åren.

Givetvis tackade jag JA!

Vilken resa det blev, från flygplatsen på Arlanda med första klass på torsdagen till hemresan från Bryssel på måndagen.

Vid ankomst till hotellet kände vi snabbt av stämningen, det var mycket folk i staden Leuwen som vårt hotell låg i. Banan passerade även där och under söndagens lopp när herrarna körde beräknade man upp till 350 000 människor i centrala Leuwen. På rummet fick jag även en välkomstpresent med den berömda världsmästartröjan med alla namn som vunnit VM skrivna i ränderna. Coolt, den kommer hänga på någon väl vald plats.

Ingen sammankomst var bokad under torsdag kväll så jag och Michael njöt av en promenad i Leuwen och tog en paradrätt i Belgien, Moules Frites, musslor  med pommes frites och majonnäs, magiskt gott.

Fredagen tillbringade vi vid målplatsen där de byggt upp en jätteläktare och en stor inhägnad uteplats med storbilds-TV, sittplatser, restauranger m.m. Vi hade fått VIP-ackreditering till alla lopp så det var verkligen lyx på hög nivå att få tillgång till det området.

Jag hoppas att några av er såg den svenska flaggan vid mål, den var vår!

På kvällen var det mingelmiddag på hotellet med alla världsmästare.

Trevligt att träffa konkurrenterna och prata om både nutid och dåtid. Det blev många hjärtliga skratt. Men gladast var nog Michael (min man) som fick heja på Bernard Hinault, Eddy Merckx och andra stora giganter på 70-80 talet.

Lördagen var vi och kikade på damernas lopp vid VIP-området och fick se en italienska vinna titeln. Tvåan Marianne Vos från Holland slog igenom 2006 när hon vann VM i Salzburg, jag var aktiv då och kommer ihåg henne som ett underbarn. Jag tror att hon har vunnit tre VM-guld och varit på pallen hur många gånger som helst. Kul att se henne och även Anna van der Breggen även hon från Holland som bland annat vunnit VM-guld och OS-guld (Rio de Janeiro 2016). Anna körde sitt sista lopp på VM och på kvällen var vi på en gala och jag hamnade bredvid henne på scenen. Jag var tvungen att fråga om hon kom ihåg mig och svaret kom direkt: ”Yes of course,  you was one of my first team-mates when i became pro.” Vi körde i något år tillsammans i ett holländskt lag i några år in på 2000-talet.

Lördagskvällen tillbringade vi på en gala ihop med alla världsmästare och 1500 andra människor. En gala att minnas med glädje. UCI firade verkligen av oss alla världsmästare med bravur, god mat, trevligt sällskap, underhållning, en jättevägg fylld med alla världsmästare och dess målgång på VM, bubbel i massor och ja inget saknades faktiskt.

På söndag kollade vi på herrarnas lopp och det var helt magiskt med så mycket människor, cykelsporten är enormt stor i Belgien. Jag skulle vilja påstå att Belgien är cykellandet nummer 1. Det var en hisnande känsla att se och höra alla människor, vilken stämning det var. Om en från Belgien hade vunnit hade nog mina öron spräckts av vrål, kanske tur att det var en fransman som vann. För övrigt för andra året i rad, mycket imponerande körning.

Sista kvällen blev det en repris på torsdag kväll med moules frites. Efter den smarriga rätten njöt vi bara av stadens puls och tryck och insöp det sista av cykel-VMs stämning.

Tack UCI för en oförglömlig resa och en riktig egoboost med så mycket uppmärksamhet!

Tack Alma för dina frågor. Ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Vilka styrkeövningar i gymmet tycker du är att rekommendera för att bli en starkare cyklist?

Jag skulle vilja inleda med några meningar om varför det är bra att styrketräna före jag svarar på själva frågan.

Det är magen du håller emot med när du cyklar för att kunna hålla positionen och undvika att sitta som en påse nötter. Starka armar gör att du orkar ha lätt böjda armar. Raka armar gör att alla vibrationer går upp i axlar och skulderblad och du riskerar då att få ont och att all tyngd från överkroppen går ned i händerna. Detta gör att händerna kan få domningar/stickningar. Böjda armar gör att du får en naturlig stötdämpning och undviker på så sätt detta.

Styrketräning behöver inte vara tidskrävande och tråkigt. Du kan med fördel träna hemma. Att göra sit-ups, armhävningar och rygglyft kommer du långt på. Kör tre set med så många repetitioner som du känner att du klarar (obs, du ska klara lika många i sista setet som första). Maximal tid för detta är 25 min och gör du det här 2-3 gånger per vecka så är det kanon. Ett tips är att köpa en pilatesboll. Det gör träningen på hemmaplan enklare.

Som svar på din fråga – om du har ett gym att gå till så skulle jag lägga mest fokus på mage, rygg och lite armar och ben (ben under uppbyggnadsperioden).

Rygglyft i en ”rygglyftmaskin”, sit-ups med pilatesboll – med olika varianter på sit-ups, både sneda och raka. För att komma åt de inre magmusklerna, ligg på rygg och lyft raka ben upp i luften och tryck samtidigt ner ländryggen i golvet. Sänk sakta benen tillbaks och stanna precis innan du når golvet igen. Det finns en mängd magövningar – men dessa är mina favoriter.

Jag själv har aldrig kört någon armträning på gym, jag håller mig till armhävningar hemma, som stärker både bröst, armar och axlar. Om du är ovan vid att göra armhävningar kan du börja med att göra dem med knäna i golvet.

Knäböj är en stärkande övning för både lår och rumpa, perfekt för oss som cyklar. Det är ganska mycket teknik att göra knäböj med fria vikter. Har du möjlighet så ta hjälp av en PT så att du lär dig tekniken. Om inte, så kör den i maskin (finns speciella maskiner eller ställningar för detta på gym, fråga om ni är osäkra). Var inte rädd för att köra ganska tungt med just knäböj, kör tre set med 10 upprepningar. Det ska svida ordentligt! Det gör inget om du blir lite stel och otymplig i benen under denna uppbyggnadsperioden, för du kommer ha nytta av styrkan när du väl börjar cykla ute. Då kommer stumheten och segheten att försvinna efter ett tag.

Baksida lår i maskin är även en bra övning.

Var noga med att alltid köra tre set på gymmet av varje övning men känn efter hur många reps du klarar. Var noga med att du ska klara lika många reps i set tre som i första setet.

Är du ovan vid styrketräning (framförallt vid knäböj och baksida lår) så börja alltid lätt och känn efter när det är dags att lägga på lite mer tyngd. Jag glömmer aldrig min träningsvärk efter första knäböjpasset under vinterträningen när jag var proffs, kunde inte nå toasitsen utan fick hjälpa till med armarna för att sätta mig.

Kroppen behöver vänja sig och glöm inte att värma upp musklerna före du tränar. Det räcker med 10-15 minuter. Lite cykling eller gång/löpning på band funkar finfint.

Angående rygglyft hemmavid så har jag som en sele som jag fäster runt något, stiger i med benen i öglorna. Tar tag i en 5 kg vikt (armarna rakt ut) och håller in hakan mot bröstet och böjer ner överkroppen och upp osv. Jag köpte denna i Spanien men antar att det finns något liknande i Sverige, XXL brukar ha mycket träningsredskap.

En sista sak – kör sit-ups, armhävningar och rygglyft året runt, cirka två ggr/v. Knäböj körs endast under uppbyggnadsperioden (oktober-februari/mars). På grund av att man blir stel och lite otymplig i musklerna vid knäböj och det vill man inte ha när man cyklar under säsongen.

Hur ser en bra vinterträning ut inför Vätternrundan?

För mig betyder denna period en tid då man kan lägga fokus på att köra lite tyngre och mer varierad träning.

Kör varierad träning och blanda det du gillar, som exempelvis löpning, skidor, MTB, spinning och styrketräning.

Starkare cykelmuskler får du genom att köra på en låg kadens dvs tungt (40-60 varvtal/minut) på cykeln. Har du en trainer hemma eller tänker skaffa en så är det en god idé att följa mitt trainerprogram (finns under Tips och Trix i appen.) Det är ett program med flera nivåer som kommer göra dina benmuskler både starkare och uthålligare. Om du kör spinningpass med grupp – lägg gärna på tung belastning ibland för att bli starkare.

Jag skulle försöka att få in två trainerpass alternativt spinningpass i veckan och två pass styrketräning (se ovan), ett löp- eller skidpass om vädret tillåter på runt 45-60 min och avslutningsvis ett lite längre pass ute på helgen med en totaltid på 2-3 timmar.

Många har säkert familj och barn och tiden att hinna med träningen blir en utmaning och ett pusslande. Jag brukar tänka att all träning som blir av är bra, det som missas gör inget. Jag får aldrig dåligt samvete över missad träning. Det är bara att kämpa vidare.

Så länge du håller igång så kommer du klara Vätternrundan. Jag själv skulle aldrig hinna med att gå iväg till gymmet två gånger i veckan, jag kör det i hemmet när det passar under dagen. För att få till lite starka muskler i låren har jag köpt två hantlar på 5 kg som jag håller i händerna när jag kör utfallssteg på gräsmattan. En bonus med hemmaträning är att barnen blir inspirerade av att se mig träna och ni vet ju att barn gör som vi gör, inte som vi säger…

Kör du detta så står du rustad inför våren då du kan ut och mata in milen på racerhojen.

Tack medlem för dina frågor. Ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Hur brukar du klä dig i olika årstider och väder och har du några bra klädknep eller tips?

Kläder är en viktig fråga för oss cyklister. Allt måste sitta skönt utan att få skav nånstans. Cyklar man en hel dag eller några timmar vill man inte få ont. Mina tips är ganska enkla, de har fungerat för mig under 30 år på cykeln.

Under våren när det är över 10 grader har jag cykelbyxor (inga trosor/kallingar under), benvärmare, kortärmat svettunderställ under en kortärmad cykeltröja, armvärmare och väst. Är det en vårdag på 15 grader har jag inga benvärmare. Väst är ett hett tips, då det oftast är lite kyligt när man sticker ut på morgonen. När man väl fått upp värmen i kroppen är den lätt att ta av sig västen och stuva ner i fickan på cykeltröjan.

På sommaren vid 20 grader eller mer blir det cykelbyxor, ett svettunderställ i form av ett jättetunnt linne, kortärmad cykeltröja och väst. Västen åker med i alla lägen, förutom när det är 30 grader eller mer. Det är alltid skönt att sätta på sig västen om man stannar och fikar, eller i början av passet. Armvärmare tar jag bara om det är lite mulet runt 20 grader, men de brukar kavlas ner under passet eller tas av helt.

På hösten när det är runt 8-10 grader tar jag långärmad cykeltröja (de är oftast i lite tjockare material än den kortärmade cykeltröjan), en långärmad svettunderställströja, en buff som jag drar in under hjälmen som en mössa, tunna handskar, benvärmare och tunna skoöverdrag. Självklart börjar jag med västen på, som oftast ryker av när jag fått upp värmen. Under 5 grader kör jag alltid vinterklädd.

På vintern när det är nollan till någon plusgrad (0 till +4) tar jag cykelbyxor och ovanpå det vinterbyxor med hängslen, de är i tjockare material än cykelbyxan och är tighta (utan padding, det finns i cykelbyxan), långärmad svettunderställströja (sån som man har när man åker längdåkning – lite tjockare), termojacka (den ventilerar och är vind- och vattenavvisande och är anpassad för lägre temperaturer), en buff runt halsen, tjocka handskar (helst helt utan fingrar som en tumvante, då hålls värmen bättre, det finns bra på Naturkompaniet eller i cykelbutiker), tjocka skoöverdrag, en tunnare mössa alternativt buff under hjälmen. Västen åker på i starten…

Det är lite upp till var och en när vinterbyxorna och termojackan åker på. Vissa är mer frusna än andra. Jag var ute igår när det var runt 6-7 grader och då tog jag termojackan med en långärmad svettunderställströja under och cykelbyxor med benvärmare. Hade det varit 10 grader hade jag inte tagit termojackan, utan en långärmad cykeltröja. Jag är en varm människa som får panik om jag blir för varm när jag cyklar, men jag vill inte frysa när jag cyklar ut, så därav älskar jag västen. Vid minusgrader hade jag lagt till en kortärmad cykeltröja under termojackan som lite extra skydd. Är det minusgrader ute, spänn då inte cykelskorna för hårt, för att undvika att frysa i onödan. Termojackan är riktigt bra och det räcker oftast med den och en långärmad svettunderställströja när det är mellan noll till några plusgrader. En sån jacka kostar ofta runt 1500 kr men det är en bra investering för kyligare dagar.

Hur funkar det med arm- och benvärmare? Har man alltid en svettröja underst? Även på sommaren när det är asvarmt? Svettband?

Nja, underställ under cykeltröjan när det är asvarmt har jag inte. Min översta gräns ligger nog på runt 25 grader, allting över det så tar jag inte underställ. Men jag har alltid västen med mig, hihi. Dock är det som tidigare skrivet ett tunt linne som gäller under sommaren.

Benvärmare används oftast under vår och höst, eventuellt på sena kvällar under sommaren då det kan bli kyligt. Armvärmarna är lite mer flexibla och går att kavlas ner eller tas av helt. De får enkelt plats i fickan alternativt stoppas in under cykeltröjan. Svettband runt handlederna hade jag faktiskt när jag tävlade utomlands och det var riktigt hett ute, +25 grader, för att torka av svetten som rann. Men inget jag skulle använda nuförtiden när jag bara är ute och cyklar.

Visst finns det väl en del klädkoder inom cykelsporten? Vilka är de och vilka behöver man följa och varför finns de? 

Ja, det finns en del klädkoder inom cykelsporten. Här är jag mycket noga med att poängtera att man får klä sig precis som man vill. Men vill man klä sig med rätt klädkod och följa oskrivna regler inom cykelsporten, så läs följande:

Benvärmare utan armvärmare är inte ok, men tvärtom går fint.

Väst utan cykeltröja under är inte ok.

Cykla i enbart linne är inte ok.

Inga trosor/kallingar under cykelbyxan (fast här kan man göra som man vill, men jag rekommenderar att inte ha något under byxan. Blir lätt skav och paddingen ska sitta närmast kroppen för att undvika det).

Långärmad underställströja och en kortärmad cykeltröja är inte ok.

Strumpor (ska helst vara vita eller matcha övriga klädseln) som går över knäna är inte ok, men nuförtiden får de dock gå ganska högt upp på vaden.

Olika byxor och tröja är inte ok. Svarta byxor fungerar dock alltid.

Handskar bör matcha kläderna (svarta fungerar alltid) och skorna bör gå åt det vita hållet.

Arm- och benvärmare bör matcha tröjan och byxan. Men svart funkar oftast (om man inte är världsmästare och har vita byxor och tröja).

Löst sittande kläder går bort, allt ska sitta tight och inte fladdra i vinden.

Sedan finns det fler oskrivna regler som att raka benen, slänga ventilhattarna till däcken, inte ha en sadelväska utan ha slang och pump i bakfickan och att flaskorna ska matcha cykeln (vita fungerar alltid). Cykelglasögonens bågar ska sitta utanför remmarna på hjälmen. Hjälmen får inte ha en skärm när du kör racer. Flaskorna ska inte vara 1-liters utan ska vara de små som rymmer 5-6 dl. Ingen ringklocka eller reflexer på cykeln.

Där har du de flesta reglerna – men som jag skrev behöver de inte följas. Man gör som man vill!

Hur de uppkommit är en intressant fråga. Jag har inget svar på den frågan, mer än att det nog har vuxit fram hur en cyklist ska se ut och när jag tävlade så följde jag klädkoderna för jag kände mig fräsch av det. Jag ville se enhetlig ut.

En anekdot med tanke på det här med klädkoder var när jag blev världsmästare. Då får man en vit cykeltröja och för att se riktigt fräsch ut fick jag också vita cykelbyxor, vita ben- och armvärmare och vita handskar med världsmästarränderna på. När jag hade detta på mig loppen kände jag mig vass och stark.

Så åter tillbaks till varför klädkoderna uppkommit, jag tror det är för att man vill se enhetlig ut. Men återigen, man gör som man vill!

Tack Alma för dina frågor. Ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Läser på Wikipedia: ”Tävlingar på landsväg sker dels i form av enskilda lopp (endagslopp) som kan vara antingen linjelopp eller tempolopp, dels som etapplopp där tiden från varje dags tävling adderas och den som har lägst tid när alla etapper körts, vinner.”

Här undrar ju jag om detta stämmer och vad är ett tempolopp och hur funkar ett endags- eller ett etapplopp. Har man pauser i dem då? Hur många och hur långa är de och hur går det till när det plötsligt är dags för paus och när pausen är slut?

Jättebra frågor Alma! Vi reder ut hur det fungerar att tävla i cykling på landsväg helt enkelt.

När man tävlar i cykel på landsväg finns det endagarslopp samt etapplopp. Endagarsloppen kan vara linje- eller tempolopp, dock är linjelopp det vanligaste. Endagarslopp är alla de tävlingar som avgörs under en dag. Loppen kan vara VM, OS, världscup och alla ”vanliga” tävlingar som anordnas av en klubb/arrangör. Etapplopp kallas alla de lopp som är fler än en dag.

Om vi börjar med tempolopp. Tempolopp är när man startar ensam och bäst tid i mål vinner. Oftast är det startintervall på 1-2 minuter mellan de tävlande. Man kör på en så kallad tempocykel, för att hamna i en mer aerodynamisk sittställning. Man vill att det ska gå så fort som möjligt och undvika vindmotståndet. En tempocykel är inte godkänd att köra på under ett linjelopp och vice versa. Den som har kört snabbast vinner. En vanlig distans för damer är 30 km och ett snitt på 45-48 km/h är inte ovanligt. Snittet beror på terrängen, är det backigt blir snittet lägre, på en mer platt bana går det fortare och då höjs snittet.

På linjelopp startar alla samtidigt och klungans storlek varierar såklart med antalet som kör. Men ett snitt på runt 150 startande internationellt är inte ovanligt. I Sverige är det runt 50 startande på Svenska Mästerskapen och på mindre lopp i Sverige är det färre. En vanlig distans på linjelopp internationellt för damer är mellan 12-16 mil. Linjeloppet körs utan pauser, så om du måste stanna och kissa får du snällt stanna cykeln och kliva ner i diket och släppa på trycket. En lite stressig situation då du sedan måste cykla ikapp klungan. Får du punktering räcker du upp högerarmen och håller dig på högersidan av vägen och inväntar följebilen som ligger bakom. Alla proffslag har en följebil efter klungan, som en karavan. I bilen finns cykelflaskor, langningsmat och reservhjul/-cykel. Det finns en kommisariebil bakom klungan som ser när någon behöver ha upp sin följebil, kommisarien kallar då upp rätt följebil via radiokommunikation.

Vinner gör den som skär mållinjen först. Det kan vara i en stor eller mindre klungspurt, eller att man gått loss ensam från klungan och går solo i mål. Det är inte ovanligt att klungan är mycket utspridd i olika smågrupper. Är det bergigt så kan det skilja många minuter (över en halvimme) mellan första och sista klungan som går i mål. I ett proffslag har man oftast en uttalad taktik före linjeloppet. Vem i laget ska vinna, vilka ska hjälpa till (hjälpryttare), vilka ska gå ner till följebilen för att hämta vattenflaskor och eventuellt langningsmat osv. Ibland vid skarpa situationer som nära (mindre än 1 mil) till mål och man vet att en servicebil aldrig kommer hinna upp och få på ett nytt hjul vid punktering, så har man en cyklist som lämnar ifrån sig sitt hjul till den som ska vinna. Det är i det läget inte självklart att den cyklisten är med i den klungan, men om den är det så ska ett hjulbyte ske. När det blir många småklungor och de inte har tillräckligt med avstånd mellan sig får servicebilen inte ligga bakom klungan som leder. Detta för att klungorna bakom då kan utnyttja servicebilens vindmotstånd lägga sig bakom den och få ”pace” upp till framförvarande klungor.

I de situationerna finns det så kallade neutrala servicebilar som assisterar alla, oavsett proffslag.

Ett endagarslopp kan alltså vara ett linjelopp eller ett tempolopp, som ovan beskrivet.

Ett etapplopp kan innehålla både tempo- och linjelopp, men merparten av dagarna kör man linjelopp. Skillnaden här är att man tävlar under allt från 2-15 dagar (damcykelsporten) och att man har etappsegrare under etapploppet, dvs den som vinner etappen för dagen har vunnit en etapp. Totalsegraren, den som vinner när alla dagar är klara, behöver inte ha vunnit en enda etapp för att vinna totalt.

På längre etapplopp över sju dagar finns det oftast en vilodag inlagd.

Så länge segraren har mindre tid än övriga så är vinsten klar. Det är oftast så att det är runt 10 st som gör upp om totalsegern, de är alla bra på att köra uppför och ingen blir avhängd. Det kanske bara skiljer 1-2 minuter på de tre första tävlande i totalen. Då kan ett tempolopp som oftast ingår i etapplopp bli avgörande. Tempolopp är speciellt, där handlar det om att kunna cykla ensam och så fort som möjligt på sin egen nivå. Det finns ingen man kan ligga bakom, utan allt är upp till en själv. Till skillnad mot linjelopp där man kan ”gömma” sig i klungan och spara upp till 40 % energi. Det kan skilja flera minuter mellan de tävlande på ett tempolopp och är man bra på tempolopp har man en stor fördel i etapplopp. Men då gäller det även att man inte är för långt avhängd på övriga etapper; att köra in över 5 minuter under ett tempolopp är ovanligt.

På vissa lopp har man spurtpriser och bergspriser under etapperna, där man får poäng och bonussekunder tilldelade. Det brukar finnas en ”bergströja” och en ”spurttröja” att tävla om under etapploppet. Detta är oftast inget totalsegraren aspirerar på, då det går åt mycket energi till att spurta utmed banan. Enda gången detta blir intressant för totalsegraren är när det är tight mellan de som slåss om totalsegern. Ibland finns inget tempolopp under etapploppet och då kan man behöva spurta till sig några bonussekunder för att vinna totalt.

Är det en kamerabil som kör längs med klungan?

För att ha koll på cyklisternas tider fäster man ett chip på cykeln. Man har även nummerlappar på både cykeltröjan och cykeln. I målet har man kameror, de utnyttjas flitigt om det är en fotofinish, dvs när man inte kan se med blotta ögat vem som vann.

Anekdot: Efter OS i Peking 2008 var jag revanschsugen till VM (linjelopp). OS gick i augusti och VM i slutet av september. Jag hade inte vunnit OS vilket var mitt mål och knöt då näven i bakfickan inför VM istället. Det skulle jag vinna!

Loppet var på en hyfsat kuperad bana, vi körde 8 varv tror jag. Inför sista varvet var vi nog över 20 cyklister kvar i klungan och jag kände mig hur stark som helst och peppade mig själv inför sista varvet. Det var en brant backe cirka 10 km före mål där det gick otroligt fort och efter backen var vi bara 5 cyklister kvar. Det var två tyskor, jag och Emma Johansson från Sverige och en brittiska (Nicole Cooke som just vunnit OS). När det bara är 4-5 km kvar blir jag plötsligt påkörd bakifrån av ena tyskan. Jag hör hur mitt bakhjul svajar till och en punktering är ett faktum. Från backen när vi fem gick loss och fram till mitt haveri hade inte neutral service hunnit fram och då visste jag att det var kört. Utan ett nytt bakhjul kunde jag inte fortsätta.

Det är i sådana situationer man inser att man ska vara SÅ nöjd och glad för det man har vunnit, det är så mycket som kan hända på vägen till en seger. Även om det ibland svider lite att jag inte fick vara med på upploppet och uppleva chansen till ett tredje VM-guld… Nicole Cooke vann. Hon vann både OS och VM samma år, imponerande!

Tack Alma för dina frågor. Ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Jag undrar över hur man tränar kurvkörning, hur blir man riktigt vass på kurvor? 

Detta är en fråga som är mycket vanlig och jag kommer i sista frågan beskriva rent teoretiskt hur man går tillväga. Det krävs sedan mycket praktisk träning, det är tajming, att våga lita på cykeln dvs hur mycket vågar jag luta cykeln utan att man glider av vägen det vill säga vurpar. Vilken vinkel kurvan tas i med mera.

Finns det nåt att säga om det? Hur har du gjort?

Jag har cyklat sedan jag var 12 år och fick tidigt lära mig från min cykelklubb hur man ska göra. Jag var orädd och vågade testa i ganska höga farter. Det gjorde att jag förstod dels hur fort man kan köra igenom en kurva men även hur mycket jag våga luta cykeln och att jag måste följa med cykeln. Dvs det går inte bara att luta cykeln utan kroppen måste hänga med. Sist men inte minst i vilken vinkel kurvan skall tas i.

Jag tävlade även mot svenska juniorkillar och de är totalt orädda och för att kunna hänga med så var jag tvungen att utmana mig själv i kurvteknik. Jag ville ju inte bli avhängd!

Det var min start på att lära mig ta den perfekta kurvan.

Längre fram i karriären åkte jag på träningsläger till Mallorca och där fanns det berg och mycket kurviga bergsnedfarter. Det kändes i början hissnande när Klas (min tränare) sa till mig att: -Nu Susanne lägger du dig bakom mig och följer mig!

Puh, fort gick det och kurvorna togs i en rasande fart. Även där kom min oräddhet in och att jag inte ville bli avhängd, jag vågade utmana trots hissnande känsla i kroppen. Ibland går det riktigt fort utför och sedan ska man bromsa in ganska tight inpå själva kurvan, utnyttja vägen (läs nedan), lägga sig i rätt position och ta kurvan i rätt vinkel. Hålla ögonen öppna för att göra en riskbedömning, kommer det bilar efter/i kurvan, är det grus, blött på vägen, ligger det diesel (halt) på vägen. Det är många moment som ska göras på en kort stund. Då lärde jag mig hur man tar en kurva utför berg och även i backar såklart. Egentligen har jag väl inte haft någon som sagt teoretiskt hur jag ska göra utan fått öva praktiskt. Det är den bästa skolan för att lära sig ta kurvor på bästa sätt. Lägg dig bakom någon som kan och häng med, då känner ni känslan och ser hur framförvarande gör. Men jag ska i nästa fråga förklara i teorin (kan låta krångligt men när ni övar kommer ni förstå) men lova mig sedan att ni övar praktiskt med hjälp av någon som kan. Det är då man lär sig och det kommer ta tid innan ni vågar luta cykeln med mera men när ni väl vågar så kommer ni förstå att det går att luta cykel och kropp rätt mycket utan att riskera att vurpa.

Jag tänker på tex hur man ska luta cykeln och sin egen kropp, vad man ska tänka på, hur man ska ta kurvans vinkel, hastighet, växlar, bromsar, i backar uppför, nerför och på plan mark…

Först och främst, var förutseende och gör en riskbedömning (finns det bilar, grus, djur, människor m.m) före kurvan. Detta innebär att du måste ha framförhållning och ha blicken framåt, inte riktad precis framför dig.

Före kurvan så måste du få ner farten såpass mycket så att du kan ta kurvan utan att behöva bromsa.

Skulle du ändå behöva bromsa i kurvan så är det viktigt att du bromsar både fram och bak. Absolut inte bara med frambromsen, då finns risk att du gör en volt över cykeln.

 Inför en kurva så tänk på följande:

– Sätt händerna på bromshandtagen eller nere i bocken och sätt dig i en mer aggressiv ställning för att kunna attackera kurvan. Armarna böjda och kroppen böjd.

– Växla till en ganska lätt växel, inte för tungt. Tänk på att du efter kurvan vill få med dig farten och inte behöva trampa igång med för tung växel.

– Få ner farten så att du kan svänga utan att behöva bromsa i kurvan.

– Utnyttja vägen, om du ska svänga till höger så gå ut en bit till vänster (nästan till mitten av vägen på platt väg och mittlinjen nerför berg) och skär kurvan i mitten av den högra körbanan.

– Börja trampa så fort du vågar för att få med farten ut ur kurvan.

– Våga luta din cykel åt det hållet som du svänger.

– När du lutar din cykel så böj ut knäet samt armbågen. Följ med med kroppen så att du blir ”ett” med cykeln. Det ser ut som att man kryper ihop på cykeln.

– Din vev ska vara i högsta läget när du svänger, dvs svänger du till höger så ska din högra vev vara högst upp. Detta för att undvika att slå i pedalen i asfalten.

– Övning ger färdighet, för att våga ta en kurva med lite hastighet gäller det att våga lita på sin cykel och däck i kombination med att få med sig kroppen i cykelns rörelser. Denna konst klarar man av med mycket övning för att få in känslan. Att öva kurvteknik är att bra sätt att lära känna sin cykel på.

– Jag ska tillägga att när man kör nerför berg är det samma moment som ovan men att det går så mycket fortare och att man på tävling (när vägarna är avstängda för biltrafik) nyttjar hela vägen för att kunna ta kurvan så fort som möjligt. Dvs ska man svänga höger går man ut till den vänstra körbanan, alltför att få så bra svängradie som möjligt. Ska man svänga uppför och det är lite brant tar man oftast ut kurvan precis som nerför, dvs man slickar inte innekurvan då det oftast är brantare där. Ska man svänga höger uppför, gå ut en bit i vägbanan och följ vägen, den behöver inte skäras uppför då det är brantare ju längre mot kanten man kommer.

Anekdot:

Världscupen i Italien (Milan-Sanremo) 2001 hade jag mycket nytta av min teknik nerför berg och oräddhet. Sista 5 km av loppet bestod av en utförskörning på cirka 4 km med hur många kurvor som helst. Taktiken var solklar, det var utför jag skulle sätta in min attack för att hänga av de övriga. Sagt och gjort, så blev det, jag låg bland de första utför och inför en kurva gick jag fram i täten och öste järnet in i kurvan. När jag vände mig om såg jag inga cyklister. Underbar känsla! Sedan var det bara att fortsätta att köra så fort som möjligt. När jag kom ner på platten före mål hade jag säkert 30 sekunders försprång på de övriga. Jag lyckades hålla avståndet in i mål och vann min första världscupseger i karriären.

Tack Alma för dina frågor. Ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Jag undrar kring körning i regn, mörker och snö. Det är ju nåt helt annat än släta fina landsvägar. Vad ska man ha för cykel, vad ska man ha för däck och hur klä sig, vad för typ av turer ska man göra? Eller ska man bara stanna inne?

Givetvis vill man cykla även under höst och vinter då det kan ligga snö, bli mörkt eller regna. Vid cykling i snö eller regn passar dessa cyklar bäst: MTB, Hybrid eller Gravel eller anpassad vintercykel med skärmar helst med discbroms så man får plats med bredare däck. Helt klart viktigt med skärmar för att slippa för mycket skvätt i baken, framskärm är inte lika viktigt men bra att ha på också. Finns mycket smidiga bakskärmar/framskärmar i cykelbutiker. När snö blir slask och sedan isskorpa är dubb ett måste, framförallt på framhjulet men bra där bak också. Fram är viktigt för att slippa förlora kontrollen på framhjulet, då är det lätt att vurpa. Bak är lättare att styra upp om man slirar till lite.

Kör man i mörker är lampor ett måste, bak och fram på cykeln samt en pannlampa fäst på hjälmen. Jag har inte jättemycket erfarenhet vid cykling i mörker men hade jag cyklat i mörker hade jag haft de lampor (2 st på cykel fram och bak och en på hjälmen).

Val av vägar vid snö är inte helt lätt, oftast är de större landsvägarna plogade men många bilar är inte heller kul och ibland farligt vid snöväder. Optimalt tycker jag är att köra på mindre vägar (kan vara grusvägar) där det inte kör alldeles för många bilar. Men det fungerar oftast bara om de är plogade.

Ta gärna en termocykelflaska för att undvika is i flaskan. Håller sig i några timmar. Koka upp vatten och häll i varmt vatten i flaskan.

Det gäller att hitta ett bra spår att köra i, man vill inte komma för långt ut i kanten då det är lätt att köra ner i diket då. Det är lite knixigt att köra när det har snöat ska jag nämna men fungerar om man är lite försiktig.

Är det regn ute och kallt, 3-5 grader och man vill cykla så är det bara att klä sig efter vädret, ta vinterstassen (läs tidigare inlägg) och ta på regnjacka och skoöverdrag och vantar som är så vattentäta som möjligt (det kommer trots det ändå läcka igenom efter ett tag) samt ta med ett par extra vantar så att du kan byta. Inte kul att frysa om händerna. En nyhet jag såg är att det finns vattentäta strumpor, kan vara värt att testa för att slippa frusna fötter. Det är inte lätt att klä sig vid regn, man blir blöt och kall efter ett tag hur mycket regntätt man har på sig. Jag brukar max vara ute i två timmar och då köra lite fortare för att hålla värmen. Jag hade valt mindre vägar typ mindre grusvägar för att slippa bilarnas stänk. Hade tagit MTB på hösten och vintern. Min MTB från TREK är heldämpad vilket ger en skön känsla när man kör på lite ruffigare underlag. Dämpning fram är viktigast på en MTB om ni måste välja. Äger ingen gravel eller hybrid.

Anekdot:

Jag valde att bo kvar i Sverige året runt under min aktiva karriär. Det innebär att jag fått cykla mycket i slask, regn, kyla och snö. Det stärkte mitt psyke och när det var regnigt och kallt på tävlingar utomlands så visste jag att de andra led mer än mig. Det var lite ”vardagsmat” för mig…

På vintern gav jag mig ut på pass i snön med MTB på landsvägen/grusvägar och tog mig runt i 2-3 timmar. Jag körde väldigt lite i skogen över stock och sten med min MTB, jag gillade landsväg och grusvägar, fina stigar fungerar fint dock. Efter hemkomst bytte jag om till löparkläder för att få till en timmes träningstid till. Ibland stod det 4 timmar på programmet och för att få ihop tiden la jag på löpning.

Ibland snöade det när man vaknade på morgonen och då var det inte aktuellt att ge sig ut och cykla, det blev praktiskt omöjligt. Vid sådana dagar körde jag trainer i cirka 2 timmar och sprang i 2 timmar om nu passet skulle vara 4 timmar.

Jag kan väl lugnt säga att det var extra skönt att krypa ner i soffan efter ett sådant pass!

Tack Alma för dina frågor. Ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Hur många cyklar har du haft? Finns det någon du saknar särskilt?

Oj det var en bra fråga! Det har blivit några under årens lopp. Som proffs (1998-2010) blev det ett snitt på två cyklar per år. En linjecykel och en tempocykel. Ibland blev det tre cyklar från proffslaget då jag behövde en träningscykel hemma i Sverige. Det var för att slippa transportera cykeln fram och tillbaks då jag under hela karriären bodde kvar i Sverige. Då var det enklare att min tävlingscykel fanns hos mitt proffslag. Sedan hade jag en MTB och en standardcykel hemma också. Standardcykel är skönt att ha när man bara ska cykla nånstans förutom träning.

Hur mycket pengar lägger du på cyklar och cykling per år i snitt. Tänker på cyklar, reservdelar, däck, kringutrustning, kläder, cykelresor osv?

Jadu, det blir nog faktiskt en hel del. Det går åt några slangar, nya däck och lite reservdelar och kläder varje år. Cyklar köper jag inte varje år, nu har jag en bra MTB och en racer som jag köpte förra året. De kommer jag säkert ha i 10 år framåt.

Med Team Ljungskog blir det två cykelresor till Italien per år och några rundor ner till Motala för att köra deras lopp Tjejvättern, Halvvättern och Vätternrundan. En resa till Mora för att köra Cykelvasan på MTB brukar det också bli. Vad det kostar i pengar är svårt att säga men det finns alltid en anmälningsavgift och sedan behöver man ett boende på plats också.

Fick du dina cyklar gratis som proffs och hur ser det ut idag? Köper du dem själv helt? Hur långe behåller du dem och hur säljer du dem?

På min tid fick man låna cyklarna för att sedan lämna tillbaka dem efter säsongen. Några år kunde jag förhandla mig till att jag fick behålla cyklarna efter säsongen. Då sålde jag dem till någon, antingen till någon vän som behövde en cykel eller via någon klubb. Någon gång tror jag att jag la ut på blocket. Nuförtiden säljer jag inte mina cyklar, de jag köper behåller jag.

Idag är TREK och Sportson samarbetspartner till Team Ljungskog vilket innebär att jag får köpa dem till ett rabatterat pris.

Har du nånsin sovit med din cykel?

Jag kom så väl ihåg min första rosa standardcykel. Den hade sex växlar med bockstyre, jag blev typ kär i den så den stod på mitt rum första natten. Det var även den jag tävlade på under mitt första lopp jag körde. Det hela började när jag var 12 år gammal och pappa kom hem från jobbet och frågade om jag ville testa cykling. Jag som var en mycket idrottsintresserad tjej sa snabbt ja och i den vevan gick det en nybörjartävling i Oskarström där jag växte upp. Under loppet kände jag hur kul det var och väl i mål blev jag tvåa. Ingen placering jag gillade men jag var fast och rusade hem till mamma och pappa och sa: – Det här ska jag bli bäst i världen på!

Det var där allt började…

Hur många cyklar har du och vilka typer och är det mycket mek med dem? Hur ofta använder du dem och gör rent dem och mekar med dem? Gör du det helt själv eller får du/tar du hjälp?

Jag har två racercyklar, varav en står fastmonterad på trainern och den andra kör jag ute med. Det är en TREK Emonda slr 7 från 2020. Äger två MTB, har en på landet och en hemma. Den som står på landet köpte jag på blocket för 7 år sedan för 12 tusen och den fungerar hur bra som helst. Hemma har jag en heldämpad TREK Top Fuel från 2019.

Jag har även en standardcykel med barnstol där bak så att jag kan ta med Erik ut på tur. Jag och Michael fick passande nog en tandemcykel i bröllopspresent så en sådan finns också. MTB:n används 1-2 gånger per vecka under höst/vinter och racern 1-2 gånger per vecka under vår och sommaren. Trainern används cirka två gånger per vecka under höst/vinter. Någon gång under vår och sommar beroende på. Trainern var dock väl använd när jag var mammaledig med Erik, jag passade på några gånger i veckan att köra ett pass när han sov.

Jag är noga med att ta vattenslangen och spola av mina cyklar om de blir smutsiga efter passet. Det spar mycket att inte starta nästa pass med en smutsig cykel, grus och skit som sitter i kedja och nav och trissor sliter på materialet. Inför motionslopp som jag kör, tvättas cykeln noga med diskmedel och avfettning, allt enligt Klas rekommendationer (läs tidigare inlägg). Det blir ett snitt på 4-5 riktiga avtvättningar per år. Det sitter i sedan gammalt att cykeln ska vara skinande ren när ett lopp ska genomföras. Det är så mycket roligare att hoppa på en ren cykel.

Jag fixar tvätt och avspolning själv. Enklare mekning gör jag själv men lämnar in till cykelhandlare vill större behov.

Tack Alma för dina frågor. Ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Hur var det att få Bragdguldet? Hur gick det till? Var det nån som ringde? Hur var det att åka upp och ta emot det? Hade du anat innan att du skulle få det?

Det var en stor ära att ta emot Bragdguldet. För många och även för mig är det det största pris man kan få som idrottare i Sverige. Jag visste att jag hade goda chanser att få det efter mitt VM-lopp i belgiska Zolder 2002 som utvecklades till en rafflande avslutning. Juryns motivering löd: ”För sensationellt VM-guld, taktisk kyla och het vilja i pressat läge.” Den motiveringen var verkligen klockren.

Men det fanns många som hade gjort fina resultat det året, som Carolina Klüft, Emma Igelström, flera brottare med flera, så det var inte självklart.

Sedan är det ett pris som man inte själv kan påverka. Det är en jury som röstar. Så att få ett sådant pris är bara en stor bonus eftersom man själv inte kan påverka beslutet.

På morgonen samma dag som Bragdguldet skulle offentliggöras (klockan 13.00) var det flera journalister utanför mitt hus. Ingen mer än juryn och en journalist från Svenska Dagbladet vet vem som ska få priset, så alla övriga journalister som dök upp chansade på att befinna sig vid mitt hem för att de trodde att jag skulle få det. Det ringde lite senare på dörren och där stod en kille (som var journalist) och frågade om han fick låna toaletten och när klockan var 13:00 stod jag framför TV:n och hörde då motiveringen och sedan: ”Susanne Ljungskog får årets Bragdguld!” Just då kom journalisten, som var från Svenska Dagbladet, ut från toaletten med blommor i händerna och gratulerade mig till Bragdguldet.

Efter det ramlade övriga journalister in i hemmet och telefonen ringde i ett. Skumpa öppnades och allt var bara så bra.

Morgonen därpå flög jag till Stockholm för att bland annat vara med i TV 4:s morgonsoffa. Jag minns faktiskt inte exakt när jag fick själva medaljen. Den brukar delas ut på Idrottsgalan, men jag minns att de började med det året efter, dvs 2003. Men på något sätt fick jag den, för den hänger här hemma, ihop med en inramad löpsedel där det står ”CYKELGULD, ÅRETS BRAGD” ihop med motiveringen.

Den tavlan sitter uppe i mitt vardagsrum. Det är väl inget jag kikar på varje dag, men när blicken faller mot den tavlan så blir jag såklart glad.

Om jag får ställa några fler frågor nu på en gång:

Du skriver i dina tips och tricks, om jag minns rätt, att man ska dricka ungefär var tionde minut och äta varje halvtimme när man cyklar. Hur mycket ska man dricka och äta då menar du och vad? 

Detta är speciellt viktigt vid lopp över 10 mil. Speciellt på Vätternrundan, som är över 30 mil. Börjar man äta och dricka i tid kan man undvika att ”få hammaren”, som man säger på cykelspråk. Alltså att man plötsligt saknar energi i kroppen. Vanligt misstag är att man börjar äta och dricka försent. En liten sipp från flaskan, som oftast innehåller sportdryck, varje halvtimme och en tugga av en bar, banan, gel, macka eller vad man gillar, är bra att få i sig.

Vid träning och beroende på hur van man blivit att använda kroppens eget energiförråd, kan detta variera lite mer. Det gäller matintaget, men dricka kan man göra varje halvtimma eller oftare vid träning. När jag tränar runt 3 timmar så dricker jag, men jag äter inte något mer än kanske en banan innan jag stannar och fikar.

Kastar du ibland omslagspapper från barer och gels i naturen, eller är du duktig och stoppar i fickan?

Jag är utan att skryta mycket bra på att stoppa tillbaka bar- och gel-förpackningar i fickan. Det känns jättefel att slänga detta i naturen. Det enda jag slänger är bananskal.

Är du bra på att prickkasta bananskal från cykeln?

Nej, jag är inte bra på det!

Hur många autografer har du skrivit genom åren? Vilken har varit roligast?

Det där var en bra fråga, det har blivit ett antal genom åren och jag har ingen koll på hur många. Men det blev många under karriären. Roligast numera är när man som gammal ”avdankad” idrottare fortfarande får brev hem från personer i Sverige eller i Europa som vill ha ens autograf.

Vilken är den största cykelrelaterade komplimang du nånsin fått?

Haha, det där var roligt – när jag tänker tillbaks på det! Jag minns ett år när jag var på träningsläger på Mallorca i början av min karriär, det kan ha varit 1998. Jag cyklade ihop med min tränare Klas och bakifrån cyklar det ikapp ett gäng tyska killar. En av dem kommer upp invid mig och säger: ”Hey you – nice definition!” Det betydde typ att han tyckte att jag hade snygga och välformade muskler. Då blev jag väldigt glatt överraskad minns jag.

Tack Alma för dina frågor. Jag ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Du var ju en fena på taktik, vilket bidrog till dina stora framgångar. Kan du berätta något om vilken taktik du använde för olika slags lopp, dels under loppen men också hur du arbetade med detta under träning? 

Mycket intressant fråga Alma!

Taktik är en mycket viktig del av cykelsporten, det spelar ingen roll hur vältränad du är om du inte lyckas fatta rätt beslut under ett cykellopp. Just taktiken var något jag fick jobba hårt med under början av min proffstid. För mig föll det inte sig naturligt att se ”spelet” under loppet. Jag var mer typen som ville gå med i varje utbrytning/attack. Jag tyckte att jag var så stark fysiskt, så varför sitta lugnt och spara krafter då?! Något kaxigt tänkt, men i efterhand så kan jag se att det var helt rätt för mig, för då fick jag lära mig genom den hårda skolan.

Återigen kommer min tränare Klas in i bilden, för han såg att jag brände mycket energi utan att det gav något. Vi pratade om det och han gav mig många tips kring hur jag skulle tänka mer taktiskt under loppen. Klas hade ”cykelögon” när han själv tävlade som cyklist. Han tog ofta de rätta taktiska besluten som ledde till seger. Tipsen jag fick av Klas var många, men det viktigaste var tipset om att spara energi för att kunna vara med på allvar när loppet väl avgjordes.

Det leder vidare till nästa fråga: Hur vet man vilken av 50 attacker i ett lopp som kommer bli den avgörande attacken? Den är inte lätt att veta, och för att lära mig mer om det krävdes övning, dvs att köra lopp efter lopp och lära sig. Det här är inget man kan lära sig på träning, utan man måste ut i skarpa lägen på tävlingar för att skaffa sig lärdomar och erfarenheter om sådant. Efter ett tag lärde jag mig vilka cyklister som var bra på vad, för det finns så många olika slags cyklister.

Vissa cyklister var bara riktigt vassa när det var platta lopp och de blev direkt avhängda så fort det kom en liten backe. Gjorde de en stöt under ett lopp som innehöll backar så visste man att det där kunde man släppa iväg, klungan skulle ta ikapp dem. De som man fick se upp med var de cyklister som var allround och både kunde trycka iväg på platten, men även köra bra i backar och berg, samt lägga av en bra spurt på slutet. Det fanns ett tiotal sådana cyklister och jag var en av dem.

Jag valde oftast ut 3-4 cyklister i ett lopp som jag höll ögonen på. Attackerade de så gick jag med. Övriga farliga cyklister lät jag bli, i de situationerna räknade jag med att någon annan från mitt lag eller annan cyklist skulle ta attackerna. Jag visste att om jag går med i varje farlig attack så skulle jag bränna för mycket krafter och inte kunna skapa en egen attack, eller vara med och vinna en spurt.

I cykelsporten ingår man i ett lag som jobbar tillsammans och för varje lopp har man en gemensam taktik. Några är hjälpryttare och några ska gå för att vinna. Ibland insåg jag att jag hade missat en utbrytning som skulle hålla ända till mål och då skickade jag upp laget att köra ikapp. Ibland funkade det, men ibland kom vi faktiskt inte ikapp. De lopp jag ville vinna (hade några stycken viktiga lopp varje år som jag ville vinna) var de andra hjälpryttare för mig och på övriga lopp var jag hjälpryttare. Jag körde över 70 lopp per år och då måste man välja ut vilka lopp som är viktigast.

Var det ett etapplopp där det var viktigt att jag (om jag var den som skulle vinna loppet från mitt lag) inte förlorare tid till klungan där framme så hjälpte jag till att köra ikapp den klungan för att minska tidsavståndet. Men hade det däremot varit ett gäng där framme som inte hade med totalsegern att göra, så hade jag och övriga i laget bara suttit lugnt i klungan.

Vid endagarslopp som exempelvis under VM, OS och världscuper kan man inte nyttja nästkommande etapper för att ta igen tid. Då är det här och nu som gäller, loppet avgörs ju den dagen. Då gäller det att ta rätt beslut på studs och inte missa den avgörande attacken.

Anekdot:

Till VM 2003 i kanadensiska Hamilton kom jag som favorit, för jag hade en supersäsong bakom mig och hade vunnit VM 2002. Loppet var ganska kuperat, vilket innebar att varv efter varv droppade många cyklister av. Varvet runt var ca 15 km och när två varv återstod tror jag vi var ett tiotal kvar i klungan. Det hade inte varit några speciella attacker under loppet, utan det bara gått halvfort hela tiden.

Min taktik var totalt klar, jag följde tre cyklister som jag visste var mina värsta rivaler för segern. Alla andra attacker släppte jag iväg. En tjej attackerade när det var två varv kvar, men hon var inte en av ”mina” så jag brydde mig inte och det gjorde ingen annan heller.

Ett farligt spel kan tyckas, men det är taktik, att våga följa planen och hoppas att andra i klungan kör ikapp den som bryter ut. Jag var så avslappnad under loppet, för jag redan hade vunnit ett VM, hade min titel och behövde egentligen inte fler titlar. Denna känsla bidrog till att jag var helt iskall och jagade inte ikapp. Jag visste att det fanns några tjejer i min klunga som var riktigt sugna på att vinna ett VM-guld, så i sista backen, cirka 3 km kvar till mål gick det ruggigt fort. En av ”mina” tjejer som jag höll ögonen på körde i ett rasande tempo. Knappt uppe på toppen var min lilla klunga nästan ikapp den tjej som attackerade när det var två varv kvar. Den tjej som hade dragit hela backen gick åt sidan och tyckte att jag skulle dra ikapp sista biten, men jag bara låg kvar kallt bakom för att spara mina krafter. Bakom mig var det tre cyklister, varav en som var riktigt bra på att spurta. De orkade inte gå fram och dra, utan hängde på en tråd bakom.

Väl uppe på toppen svängde vi runt som ett U och sedan gick det nerför i någon kilometer och därefter kom en 90 graders kurva åt vänster där upploppet väntade. En av tjejerna bakom mig tog då täten och några hundra meter före vänstersvängen kom vi ikapp tjejen som varit loss de två sista varven. Jag intog position som nummer två i klungan, för jag visste att upploppet var 280 meter långt och om jag då går in först i kurvan blir det för långt att spurta.

Jag fick en perfekt kurva bakom tjejen som gjort det mesta av jobbet de sista kilometrarna och hon drar då igång spurten. Oh fy farao vilken spurt hon drog! Jag tänkte att hon aldrig kommer orka 280 meter i det ursinniga tempot. Och jag kan säga att jag aldrig någonsin har tagit ut mig så mycket under en spurt som under den spurten. Min kropp bara skrek av mjölksyra, men huvudet sa till kroppen att öka, jag skulle bara vinna. Att bli tvåa går bara inte i det läget. Och så blev det, jag vann med några centimeters marginal. Mitt andra VM-guld var ett faktum!

När jag senare har tittat på loppet och de sista kilometrarna hör jag expertkommentatorn Anders Adamsson säga: ”Nu måste du köra Susanne Ljungskog!” Det säger han när vi nästan är uppe för backen och det fortfarande är en lucka till cyklisten längst fram. Min taktik var nästan lite väl iskall för att se på.

Men som jag brukar avsluta mitt föredrag ”Min väg till framgång”: Jag blev världsmästare för att jag har fokuserat på detaljerna och hade en långsiktig taktisk plan, en plan som jag satte tillsammans med Klas. En talang är en talang, men för att bli världsmästare måste man våga hålla fast vid planen – och det vågade jag!

Tack Alma för dina frågor. Jag ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Hur kunde du bo i Sverige under hela din proffstid men ändå vara proffs utomlands? Vad innebar det i praktiken?

Jag var proffs från 1998-2010 för sju olika proffslag. Det började i Tyskland första året, sedan Holland i två år, Belgien i två år, Italien i två år och sedan tillbaks till Holland fram till 2009. Det sista året körde jag för ett sydafrikanskt lag, men jag avslutade karriären i april 2010 så det blev inte mycket mer än ett träningsläger i Sydafrika den sista säsongen.

En av mina nycklar till att lyckas med att nå mina mål som proffs var, som jag tidigare har nämnt, att jag satte upp en långsiktig plan. Jag valde att bo kvar i Sverige hela tiden, jag gjorde speciella fystester i Tyskland fyra gånger per år; jag hade Klas med mig under hela proffstiden och jag orkade fokusera på de små och viktiga detaljerna. Klas var min tränare och sambo från 1995 ända fram till 2008. Jag och Klas separerade 2008 men han fortsatte ändå att hjälpa mig med det mesta, fram till 2010 då jag avslutade karriären.

Jag brukar beskriva det som ”min borg” – mitt boende hemma i Surte, som jag hade under hela min proffskarriär. Det var där hemma som jag laddade batterierna efter många dagar eller veckor utomlands. Det var där hemma jag mådde som bäst och jag njöt varje dag av att kunna vara hemma. Jag hade mina olika träningsrundor och jag hade min trainer i garaget att köra på när den behövdes.

Bara en sådan enkel sak som att kunna åka och handla i min favoritstad Kungälv och träffa mina vänner och familj när jag ville, det betydde enormt mycket för mitt välbefinnande. När jag väl åkte utomlands var jag sedan välfylld med positiv energi för att kunna prestera på topp.

I praktiken innebar det att jag flög, alternativt åkte bil ner till loppen utomlands (Klas var även min chaufför). För att inte behöva åka fram och tillbaka alltför många gånger under året delade vi upp tävlingarna i olika block. Vi valde ut ett antal lopp under en period av en till två veckor, för att sedan efter det åka hem och vara hemma några veckor.

Under tiden mellan loppen i ett sådant block bodde jag i ett hus som proffslaget hyrde åt sina cyklister vid behov. Man hade sitt eget rum i huset och vissa valde att bo där och en del andra skaffade eget boende nära där proffslaget hade sitt säte och trivdes bra med det. De dagar vi inte tävlade fylldes upp med träning och matlagning tillsammans. Jag hängde mest med Klas och några favoriter i laget, som man skaffade sig under åren ihop som proffs. Det kändes som att vi var en enda stor familj. Min tävlingscykel var oftast kvar hos proffslaget, så den togs inte med fram och tillbaka. Jag hade en träningscykel hemma i Surte.

Det blev kanske 10 sådana block under säsongen, som började i mars och avslutades i oktober varje år. Inför varje lopp gick man kvällen före igenom taktiken inför loppet och bestämde då vem som skulle köra för segern och vilka som skulle vara hjälpryttare. Jag hade gjort min plan redan före säsongen, så sportdirektören visste vilka lopp jag ville vinna. Med mina resultat hade jag förmånen att få köra för segern på alla de lopp jag valde ut. Jag körde cirka 70 lopp per år och ville vinna ett tiotal av dem, så jag var hjälpryttare på de flesta loppen.

I ett proffslag är man 10-15 cyklister, men bara 6-7 av dem får tävla tillsammans i ett lag i ett lopp. Så beroende på vilket lopp det var, var det inte alltid samma laguppsättning som körde. Det var runt 3-4 nationaliteter totalt i laget, men såklart flest holländskor om man nu körde för ett holländskt lag. Språket vi pratade var engelska, vilket blev problematiskt i det italienska laget som jag körde för. Där hackade jag mig fram lite hjälpligt på italienska och jag minns att jag satt och pluggade italienska glosor på kvällarna. Hungrig, trött och törstig – det sitter djupt etsat i minnet!

Många väljer att flytta när de blir proffs, men här var jag ganska unik i att jag valde att bo kvar i Sverige. Såklart menar många att det är enklare att träna med fint och varmt väder och mer kuperad eller bergig terräng. Men för mig var det så viktigt att få komma hem till min ”borg” på kvällarna och att få ha ett så normalt liv som möjligt mellan tävlingarna. Ju mer jag såg av världen desto mer ville jag komma hem. Jag älskar verkligen Sverige!

Inför lopp som Tour de France åkte vi ner till Frankrike och körde träningsläger i Alperna för att få in riktig bergsträning, som ju inte gick att få till i Surte och Göteborg med omnejd. Det var väl egentligen enda gången jag behövde avvika rent träningsmässigt från Surte.

En liten anekdot:

Jag var och är enormt flygrädd och undvek därför att flyga så mycket som möjligt. En av mina samarbetspartners var DUX Sängar och när de fick höra att jag åkte bil så ofta ner till loppen i Europa och sov i bilen till och från dessa resor så gav de en specialgjord madrass till mig som passade precis in i bilen. Snacka om engagerad samarbetspartner!

Tack Alma för dina frågor. Nu tar vi julledigt och är åter tillbaka den 14 januari. GOD JUL!

Vad krävs för att bli bäst i världen?

Jag har tidigare varit inne på mitt upplägg för att nå detta stora mål, med träningsupplägg och hur dagarna och livet såg ut, men egentligen inte gått in på några specifika detaljer utöver just det. Alla som håller på med en idrott på toppnivå tränar och följer ett tränings- och tävlingsprogram. De flesta äter bra, vilar efter träning och tar allmänt hand om sin kropp. Detta gjorde jag såklart, men det är få som också orkar göra de andra små men ack så viktiga detaljerna.

Vad är då det för små viktiga detaljer undrar kanske ni?

Jo, eftersom att jag visste om att alla andra proffscyklister också gör sitt grundjobb mycket noga i sin strävan efter att bli bäst, så tänkte jag att jag måste göra det lilla extra som ingen annan gör eller orkar engagera sig i. När jag spurtade till mig mina två VM-guld och det gjorde som mest ont så var det min hjärna som talade till mig. Min kropp lyssnade jag inte på då, den ville stanna och pusta ut. Men min hjärna sa till mig: ”Det är ingen cyklist här som har gjort allt det som du har gjort i sin väg mot att bli bäst”. Jag kände på så sätt att jag hade ett visst psykologiskt försprång. Givetvis hade jag en vinnarskalle som avskydde att förlora, men att även känna att jag gjort allt det där lilla extra gjorde mig också starkare.

Nu till detaljerna:

Jag hade en rundtrampscykel

I Göteborg där jag tillbringade min karriär bodde det en man som heter Dieter Herbert, som var extremt intresserad av cykling. Han uppfann olika saker och bland annat en så kallad rundtrampcykel.

Vad var då detta? Jo, det var en cykel med en delad axel som innebar att varje gång jag trampade blev det ett klick om jag inte trampade rätt. Trampade jag rätt så upphörde klicket och jag visste därmed att jag hade ett bra rundtramp. Detta var en cykel som  man inte kunde cykla på speciellt länge utan den användes som övning före ett cykelpass. Jag brukade inleda många pass med denna cykel för att få in rätt rundtramp. I staden Ulm i Tyskland fanns ett ställe som utförde tester på hur bra rundtramp man hade och dit åkte jag och min tränare efter ett tag. Efter det testet visste jag säkert att min rundtrampcykel hade gett resultat. Jag har för mig att de sa att det aldrig hade uppmätts så bra rundtramp av någon tidigare.

Jag tränade på olika vevlängder

Vanligt är att man har en träningscykel och tränar på den. Det gjorde jag också, men ibland bytte vi ut längden på vevarmarna. Låt oss säga att det satt 172,5 cm långa vevarmar på den normalt. De byttes då ibland ut mot 180 cm långa. Allt för att inte vänja musklerna vid ett enda läge.

Specialframställd cykel

När man blir proffs frågar mekanikern hur lång du är och talar om för dig vilken ramstorlek du ska ha. Du får din cykel och ser glad ut och trampar på.

Inte jag! Jag ville ha en cykel som passade exakt utifrån mina olika kroppsmått. Detta innebar att jag kom med en ritning och sa att jag vill ha de måtten på min cykel. Jobbig j-vel tänkte nog de flesta. Men detta var viktigt för mig, jag ville absolut ha en cykel som passade mig helt exakt. Varenda millimeter skulle vara perfekt. Detta innebar att jag genom hela karriären använde en cykel av aluminium, inte av kolfiber (carbon). Aluminium är lättare att få i specialmått. Kolfiber går inte att få i specialmått.

Klossen i hålfoten

Allt som jag nu nämnt ovan fick jag hjälp med av min tränare Klas och av Dieter.

Så även med klossen i hålfoten.

Dieter, det vill säga mannen som verkligen var genuint intresserad av cykling, ifrågasatte varför klossen sitter där den sitter under en cykelsko. Han gjorde flera tester och kom fram till att klossen helst ska sitta under hälen, men där har vi ju inte så mycket känsel så då menade han att det näst bästa är att ha klossen i hålfoten.

Alla ni som cyklar vet att det inte finns cykelskor att köpa med fäste för att sätta klossen mitt i hålfoten. Därför borrade Klas hål i mittendelen av mina skor för att fästa klossen där. Jag fick ofta höra många syrliga kommentarer genom åren om mitt läge av klossen under foten, men jag hade bestämt mig för att gå min väg och vilka personer jag lyssnade på, så det var inget jag brydde mig om.

Varför flytta klossen? Jo, för vaden tillför ingen kraft framåt vid cykling utan den får bara mjölksyra. För att ”koppla loss” vaden sattes klossen längre bak på skon.

En passus i det hela är att när barn lär sig cykla så sätter de ju hålfoten på pedalen. De sätter inte framdelen av sin fot på pedalen. Således är det ett helt naturligt sätt att cykla på.

En liten anekdot:

I min strävan mot att bli bäst var min kroppsvikt såklart också en mycket viktig fråga.

Jag ville vinna etapplopp som Tour de France och samtidigt vara endagsloppscyklist med allt vad det innebär. Jag ville vara en allroundcyklist helt enkelt.

Jag följde aldrig några dieter utan åt mat enligt sunt förnuft. Men åt jag mig mätt så höll jag inte idealvikten, som var 54,2 kg med 7 % kroppsfett, och gick jag under den vikten tappade jag all kraft. Jag minns att jag alltid gick och la mig hungrig under säsongen.

Jag minns särskilt en kväll när jag inte kunde sova och var lite för hungrig så jag gick upp. Jag tog ett kokt ägg. Men så tog jag bort den kaloririka äggulan och åt bara upp vitan med det viktiga proteinet.

Nu i efterhand kan jag bara le åt detta när jag tänker på det. Snacka om detaljer..!

Tack Alma för dina frågor. Jag ser fram emot nästa veckas frågor från Alma eller annan medlem.

Logga in och anmäl mig Kontakta arrangören
desktop-large
desktop
tablet
phone